Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 >OVER DE HÖIE FJELDE.>
»Ser dw, sade han, »det är min gamla klocka och en
snusd<sa, som du kan sälja hos en guldsmed. Du får kanske
inte vidare mycket för dem, men det kan ju i alla fall bli
en liten slant åt dig, om du ibland skulle ha lust till en
liten smula mer än det nödvändiga.»
Rachel gick omkring och kände sig som en förbryterska
under alla dessa dagar före resan. Hon hade ju nu fått sin
vilja, sin innersta önskan uppfyld, och nu kände hon det
plötsligt, som om den icke hade varit så brinnande, denna
önskan. Hon hade kanske alls ingen talang att rita. Hon
skulle kanske endast göra af med de få sparpengar, som
hon väl visste vara ett för hennes föräldrar stort offer att
gifva henne. Hvad skulle hon egentligen göra i Stockholm
— ensam i den stora staden? Och under tiden skulle hennes
gamla föräldrar gå ensamma här nere på landet. Hon
skulle icke kunna ge sin mor en handräckning vid arbetet.
icke finnas i närheten, om de skulle bli sjuka. Ja, tänk
om de blefve sjuka, de kunde ju dö! Tänk, om en af dem
dog, medan hon var borta! — Nej, hon ville inte resa! —
Men så kom hon i håg, att fadern ju redan hade skrifvit till
professorn i Stockholm, och att brefvet hade kommit med
svar, att hon skulle vara välkommen till hans atelier, till
dess att hon senare på hösten kunde komma in vid akade-
mien. Modern hade också skrifvit till en gammal mamsell
Hult, en barndomsväninna, som bodde uppe på Söder, och
hos hvilken Rachel skulle få bo för billigt pris. Och der
låg den svarta klädningen med garneringen påsydd, hatten,
regnkappan, allt var i ordning. Nej! Det hjelpte icke. Hon
hade sjelf tagit steget, och det kunde icke tagas tillbaka mer.
Aftonen före afresan kom, och hon gick ensam omkring
för att taga farväl af allting. — Aldrig hade hon tyckt, att
allting der hemma var så vackert som nu. De tre ekarna
der uppe på backen med den lilla bänken under den midtersta!
Ett mera förtjusande ställe kunde väl icke finnas i verlden,
och derifrån såg man hela Kolmorden, som nu i aftonglöden
låg som en lång violettblå molnmassa mot den orangefärgade
himlen. Hon var vid dammen och bakom ladan, i köks-
trädgården, vid gungan, nere vid den stora granen i hagen,
öfverallt, och slutligen gick hon in och satte sig tyst vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
