Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 »OVER DE HÖIE FJELDE.>
mager och gråhärig! Han såg ju riktigt ut som en gammal
man, sedd på litet afständ. Och modern! Ja, hon var duktigt
fet nu, och håret så tunnt, alltid lika blondt, med de två
små lockarne bakom öronen.
Rachel tänkte icke på, att hon nu borde vara lycklig,
eftersom hon var på väg ut i verlden för att söka sin lycka,
hon tänkte blott på att hon lemnade sitt hem, att hon reste
ifrån sina kära, älskade föräldrar. Alla hennes känslor, alla
hennes tankar voro fullkomligt i det närvarande, som de
nästan alltid voro. Men efter en fjerdedels mils väg såg
man icke mera de bärgknallar, som lågo bakom prestgården,
icke något som påminde om den längre.
Det hade börjat blåsa ganska friskt, och stora hvita
moln böljade i många fantastiska former på himlen. Kol-
morden sken, så att det gjorde ondt i ögonen, och från alla
buskar och träd doftade det friskt och starkt.
Rachel satte sig rak på sätet, band bättre fast hatten
och såg framför sig med lysande ögon. Ja, nu började hon
förstå, att hennes dröm hade blifvit verklighet. Hon var
på väg ut i verlden för att pröfva sin lycka.
4,
Ett par dagar efteråt kom det bref till prestgården, ett
bref fullt af utropstecken.
Ni skulle ha varit med den morgon, då vi foro fram
öfver Mälaren och fingo sigte på Stockholm. Jag trodde
icke, att något sådant kunde finnas på jorden. Jag hade alls
icke varit sjösjuk, men jag var vaken mycket tidigt. Ång-
båten gick långsamt framåt, ty det var stark dimma.
Jag klädde mig och gick upp på, däcket. Det var duk-
tigt kallt, men jag tog mors stickade sjal innanför regnkappan.
Vi gledo ljudlöst framåt. Jag kunde blott se det allra ne-
dersta af bergen och den långa, blanka strimma, som kölen
skar i vattnet bakom bäten. Men då vi hade passerat Sö-
dertelje, lättade dimman. Den föll ner och upplöstes i vä-
gorna som en ljusblå slöja, och bakom den kom himmelen
fram så skinande blå. På stränderna lyste alla björkar i sina
vårfärger, med hus och landställen emellan. De små öarné,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
