Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 EN KRIS.
hade hela dagen tyckt, att han såg mycket bättre ut, —
längre, elegantare, dragen finare och uttrycket mera sym-
patiskt. För hvilken fantasilek hade hon väl varit offer?
Med en förfärande bjert tydlighet såg hon i detta ögonblick
alla brister i hans utseende, — den korta, tarfliga figuren,
det svarta håret, som, tätt klipt intill hufvudet, visade dess
oädla form, de simpla drager. Allt detta slog henne i ögo-
nen, som om en elak hexa förtrollat hennes syn, så att hon
blott kunde se och uppfatta det fula. Men hur var det möj-
ligt, — kärleken plägar ju annars försköna, sprida ett skim-
mer öfver de fulaste och simplaste drag? Hon mindes att
hon på Georg aldrig brukade betrakta annat än hans ögon
— alltid hans ögon — att hon knappast visste, hur han för
öfrigt såg ut — och nu framstod hvarje detalj i Ernsts ut-
seende så pinande, så motbjudande för henne.
En känsla af trötthet och leda smög sig öfver henne.
Rodnaden på hennes kinder försvann, hon satt orörlig qvar
vid fönstret med slapt hängande armar och nedslagna ögon.
Om hon betraktat Ernst med kärlekens och sympatiens blick,
skulle hon ha sett hur vackra hans ögon voro, hvilket skim-
mer af ömhet och lycka, som låg öfver dem, då han nu kom
fram till henne. Men mellan henne och Ernst låg en
dunstkrets af likgiltig kyla, som ingen fantasilek mera kunde
uppvärma, och genom hvilken hans bild, liksom förstenad
och förvriden, framkom till henne.
— Cecilia, — hviskade han lidelsefullt, i det han böjde
sig öfver henne och fattade begge hennes händer, utan att
märka hur motsträfviga och tunga de kändes, — är det
verkligen - möjligt — är det sant ... jag kan knappast fatta
— — säg mig, att jag icke misstagit mig — säg mig, att
du verkligen älskar mig och vill bli min hustru?...
Hon kunde ej upplyfta ögonen mot honom och hon
sökte förgäfves att svara; orden stockade sig, det kändes som
om något tungt, omöjligt, — något, på hvilket hon ej för-
mådde draga, skulle arbeta sig fram mellan hennes läppar.
Emellertid behöfde hon ej anstränga sig, ty i detsamma
kom fru Billner in i rummet. Då hon såg Ernst, lutad öfver
Cecilia och med hennes händer i sina, fick hon genast ett
anfall af moderlig kärlek, och alla de välsignelser och lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
