Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURBREF FRÅN FRANKRIKE. 123
han förstås af alla menniskor i alla tider. Homeros, /Eschylos
och Shakespere, som voro stora skalder, hafva en uppfattning af
menskligheten så enkel, att alla kunna förstå den, och på samma
gång så storartad, att alla äro förvånade och förtjusta af den-
samma. På samma sätt med Victor Hugo. Den abstrakta tankens
konceptioner passade icke, — hans vänner må säga hvad de
vilja — för hans sinne. Han har i sin dikt Religions et religion
hånat dem, som föreställa sig Gud som en domare, som i sista
hand har att ställa alla menskliga orättvisor till rätta, att belöna
de goda och straffa de onda. Olyckligtvis glömde han, att han
sjelf nästan öfverallt adopterat just denna populära uppfattning.
Den Gud som i Za Iégende skickar sin engel att hugga huf-
vudet af Rathbert, den Gud som vägrar Knut inträde i paradiset,
den Gud -hvarmed han i Les chåtiments hotar tyrannen, är icke
annat än den personliga och straffande Gud, hvars begrepp un-
derstundom kunde stöta honom, men hvars storartade bild be-
herskade honom mot hans vilja.
I den sista delen af Za lbgende des sideles, der man hade
anledning vänta mera spår af de idéer, som han hyst under slutet
af sitt lif, återfinner man samma uppfattning, och han har för
sina fiender ett lika materielt helvete och lika materiela straff,
som dem Dante skildrat. Allt förbyter sig i bilder för hans blickar.
LC Ombre, VP Infini, till och med Z mpalpable, blifva lefvande väsen,
som han sett, med hvilka han talat. Då han i Les travailleurs
de la mer framställer, hur Gilliat drar fram mellan klipporna
fartygets maskin, som der fastnat, så får allt lif," maskin, klippor,
haf, och man blir vittne till den fruktansvärda striden mellan en
ensam man och en legion vidunder, som släppts lös mot honom.
Och på samma sätt, när han i sin roman Quatre-vingt-treize
målar för oss kanonens evolutioner på mellandäck och matrosens
ansträngningar för att hejda den, så blir kanonen ett verkligt
väsen, åt hvilken författaren lånar alla ett illasinnadt djurs kän-
slor, som försöker att med tusen knep undandraga sig’menni-
skans ansträngningar att handtera densamma. Man berättar, att
Victor Hugo ansåg Saturnus med sin gigantiska ring som ett
omätligt fängelse, och man kan då förstå, hur skalden en afton
genom teleskopet trott sig der se legioner af fördömda röra
sig. En sådan tanke har något egendomligt, som icke förvånar
oss, då den kommer från en skald. Men jag frågar mig, om det
är en tänkares idé. Det synes mig derför, som om man med
orätt tillskrifvit Victor Hugo ett djup, som han icke har. Hans
tankar äro alltid upphöjda och stora, men till och med då de
nå en höjd, der det skulle vara svårt att följa dem, omskrifver
han dem med sådana bilder, att han gör dem tillgängliga för
hvarje uppfattning, för barnets som för mannens, för den olärde
som för den lärde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
