Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 BREF TILL —
de realistiskt starka skrifterna, utan den gäller äfven idealisternas
sanningsfantasterier. Ty, oaktadt det goda syftet och den ädla
sträfvan, som utmärka sådana böcker som t. ex. Björnstjerne
Björnsons »En hanske» eller »Det flager» — jag vet, att Du
känner dem båda, ty vi ha många gånger talat om dem —, äro
de, enligt min tro, skadliga för det unga, oerfarna sinnet, Ty allden-
stund de vilja, att de unga skola bibringas kunskap om allt det
onda och sjuka här i verlden, och dä de ej samtidigt kunna
skänka dem den erfarenhet eller sinnets mognad och jemvigt,
som endast det lefda lifvet skänker, beröfva de dem deras ålders
naturliga glädje och verka följdriktigt förtviflan eller — förhär-
delse. Verka, eller skulle verka, om icke så lyckligt vore, att
det unga sinnet oftast, just genom sin ungdom, omedvetet reser
sig från ett intryck för att genast fånga ett annat. Naturalistens
tendens är så till vida mindre farlig, som den hos verklig ung-
dom verkar misstro eller vämjelse, åtminstone så snart det impo-
nerande i dess falska styrka fått sin tribut af öfvergående be-
undran. Men detta minskar icke författarnes ansvar. Och jag
tror, att, tänkte de litet mer på ansvaret och mindre på ate sjelfva
lysa, vore vår literatur renare från slagg. De glänsa, och blända
delvis, med en massa småsanningar. Men sanningen, som de alla
bära i sin sköld, har ofta föga att göra med deras författarskap.
Och hvarföre? Emedan sanningen går i motsatt riktning, den
finnes hos idealet. Utan ideal uppfattning af ditt hf ser du aldrig
en skymt af den gudaborna. Och det är dock efter henne wvi
alla sträcka oss, för henne vi strida mot hvarandra, och — en
skenbar motsägelse, men en naturlig konseqvens — mot henne
vi sjelfva så ofta strida. Och högljuddare bevis för en allsmäktig
Guds tillvaro, än Hans. vedersakare genom sina upprorsskrän
ge Honom, kunna Hans egna med sitt lofprisande ej bringa
honom.
En verklighetsdiktning, som ej tilldelar Honom någon roll,
ger oss ej bilden af en sann verklighet. Hvarje författare will
nu sjelf vara Gud, — och vore våra öden lagda i deras händer,
erkänner jag, att pessimismen hade sitt fulla berättigande. Här-
ifrån undantager jag icke ens den störste idealisten af vår nords
realister (och huru nära mötas icke idealismens och realismens
båda ytterligheter!) — Ibsen. Midt i de olika meningar, som
göra sig gällande om hans författarskap, enas alla i ett, att han
trots sin realism är idealist. Han är det som skald i sitt tidigare
författarskap, han är det som tendens-skrifvare i sitt senare, från och
med »Samfundets Stötter, genom »Et Dukkehjem>, »Gengangere»>,
»Folkefienden» och »Vildanden». Men han söker i dessa idealet der
det icke finnes och aldrig kommer att finnas på denna jord,
han söker det i fullkomlighet hos samhälle och menskliga insti-
tutioner. Han vill häfda individens rätt emot samhälle och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
