Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURANMÄLNINGAR. 279
huldrelika här i Garborgs berättelse, får pröfva båda dessa er-
farenheter. En hård mans dotter — hennes fader var för öfrigt
herreman och fogde — hade hon icke heller någon blid moder.
Denna moder skall hafva varit omåttligt fager, men mörk och
med elaka ögon. Hon hile icke gerna gått i kyrkan, men väl
haft saker för sig, som helst ingen bort veta. På henne bråddes
Gunhild, utom i det, att hon var mera blond och vacker.
När Gunhild var tio år, hände det en dag, att hon såg en
kattuggla sitta på hustaket. Hon gick in och berättade detta
för sin mor. Modern svarade intet, men blef hvit som ett lik.
Morgonen derpå vardt hon dödssjuk, och förrän veckan var slut,
hade hennes lifsljus slocknat. När hon var död, kom det ut ett
rykte, att den onde hade visat sig i sjukrummet samma natt, som
hon dog, och då förstodo alla menniskor, att den mörka, stränga
fru Margreta hade sålt sig till honom.
När hennes vildvuxna dotter, hvilken den hårde fadern just
icke tagit synnerlig befattning med, förr än han till sin öfver-
raskning finner, att hon är mogen qvinna, såsom vi nyss sett,
kastat runor, stefjat, segrat och vunnit, svalnar också hennes kä-
rastes kärlek, och han vänder tillbaka till den blidare mö, han
i sin yrsel förskjutit. Bård, som är bonde till börden, friar således
på allvar till Signe, som är af hans egna. Men i samma dagar
upptäcker också Gunhild, att hon är moder, och efter en för-
färlig kamp på båda hållen finner hon sig förskjuten af både
fader och förförare. Den själsstrid, som här sedan följer, hörer
till det mest poetiskt gripande, som vi sett framkomma från den
nya skolan i Nordens witterhet, och realistiskt är hon framstäld,
men i en realism, som bestyrker vår tro, att icke blott den sen-
timentala publiken, utan skaldetna sjelfva innerst törsta efter litet"
romantik att värma sin förfrusna fantasi med.
Nära gången ur vettet af skam, blygsel och tärande lidel-
ser, är Gunhild färdig till hvad som : helst. Men slutet blir, att
hon, då ingen utväg öppnar sig för. henne att hämnas på den,
som bragt henne i eländet, i sin vildhet rasar mot sig sjelf och
mot den ofödde, som hon bär under hjertat. Den diaboliska
ådran inom henne bryter upp. Då hon icke får njuta sin friska
ungdom på det sätt hon tänkt, vaknar hon till åtrå att göra det
på ett värre. Och hon svär att lefva vildt, så vildt, att de
hemmavarande skulle blekna vid att höra derom, så vildt, att
de skulle ångra vettet ur sig, liksom hon natten efter sin för-
skjutelse varit nära att släppa sitt. — Och barnet? Ja, då hon
icke kan bedja Gud för det, så gifver hon det djefvulen i våld.
Hvad det sjelft beträffar, så var det visst ej bättre värdt. Det
var i alla fall en oäkting, det kom ändå inte i himmelriket.
Det var barnet af /honom, som stält henne på detta sätt inför
djefvulens anlete. Bård skulle bära skulden; han finge svara för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
