Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGS NYASTE ARBETEN. 375
fiender till tystnad. Och hvar gång det blef tyst, passade jag på och ropade
ett nytt ord, en ny lösen, en ny order. Jag slet ut min själ på den striden,
ty att arbeta med hvad man ej kan akta, det tär. Och hvilken strid! När
jag talade ett rent, allvarsamt ord, då skrek man: "nej, du skall skrifva pjes!"
Så skref jag pjes! ... Jag har hållit vårt liktal! naturiigtvis till mitt försvar,
ty jag har icke haft någon som försvarat mig. Om fem år mins man icke
mera våra namn! Vårt gagn var nästan intet. Vi dyrkade skenet, det sköna
och oss själfva! Mitt försök att bli en ny människa började för sent.” —
; x
Om de två första berättelserna i »Utopier»> äro ett program
och den tredje en själfbekännelse, så är däremot den sista en
realistisk verklighetsbild, som väl ock har sin »sens moral»
och det en på människorätt och människokänsla skriande, men
som dock närmast verkar såsom ett stycke ur lifvet själft. Ja,
detta gäller om den förra afdelningen i berättelsen; sedan efter-
följes den af ett fantastiskt efterspel, som har föga med det
föregående att göra, men så mycket mera med de oförsonade
motsatserna i författarens egendomliga individualitet, den bizarra
kärlek till »utopier»> och tro på dem, som hos honom paras
med det inom ett visst område ovanligt skarpa verklighetssinnet.
Det är egendomligt att ge akt på, hvilken helt och hållet
annan stil och ton det blir i hela berättelsen, när författaren
nöjt sig med att ge oss en verklighetsbild, än när han använder
dikten såsom en form för sina teorier. Skilnaden mellan »Ny-
bygnad>» och förra hälften af denna sista berättelse i Utopi-sam-
lingen är i detta hänseende lärorik. Där glömma vwvi ej ett
ögonblick det hypotetiska i projektet och känna oss manade
till granskning och kritik såsom inför en folkledares pläderande
för sitt program eller en advokats försvarstal. Här däremot
tränger sig bilden på vår fantasi såsom ett stycke ur lifvet själft,
och först vid en afsiktlig reflexion efteråt komma vi att tänka
på, huru mästerligt detta var skrifvet.
Det är här en färgkraftig realism, på en gång en naken,
pålitlig verklighetstrohet och en hela vårt bröst fyllande känslo-
stämning, som ännu länge efteråt liksom pressar ihop vårt hjärta
med fasa för kriget. Ty det är åt en bild därur, som Strind-
berg här lånat sin djärfva pensel. — Det är visserligen blott en
liten episod, han skildrar; men man får däraf det intrycket, att
vi icke skulle mäkta att se det hela i dess afskyvärda vidrighet,
utan måste inskränka oss till en liten, jämförelsevis obetydlig
detalj för att hafva nog själfbeherskning kvar att kunna förstå
och bedöma, hvad vi sett. Och ej ens denna lösryckta lilla
bild låter han oss se omedelbart, utan endast på afstånd och
efteråt anande föra tillsammans stycke för stycke i vår fantasi,
under det att det skedda afspeglas i en af de handlande per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
