Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 STRINDBERGS NYASTE ARBETEN.
sonernas egen uppfattning. Genom detta indirekta skildringssätt
har författaren vetat att än ytterligare stegra intrycket — stegra
den afsky, hvarmed läsaren måste vända sig bort från krigets
upprörande omänsklighet och orättvisor.
Andra nutidsförfattare ha tecknat den otäcka sidan af kriget
så att säga i ästetiskt hänseende. Strindberg har här låtit oss
blicka ännu djupare i dess afgrund genom att vända dess etiska
face till. Betecknande kallar han sin skildring »Samvetskval»>.
Det är historien om en tysk officer, som blir vansinnig af
samvetsförebråelser öfver de våldsbragder, det är hans tjänste-
pligt att utföra. Det hela upptager blott några få sidor, men
det är sidor, som pränta sig med blodskrift in i läsarens minne.
Däremot skämmer berättelsens senare del bort alltsamman.
Vid sidan af den förra afdelningens hemska verklighet ter sig
denna fantastiska skildring af ett idealt dårhus, där den sam-
vetskvalde botas, såsom både fadd och barnslig, trots en och
annan vacker detalj.
Man kunde nästan blifva frestad att tänka, att detta slut
blott tillagts för att lämpa stycket in under rubriken »Utopier»>,
så »gjordt» förefaller det. — Men den titeln tyckes i det hela
föga passa till samlingen, ty väl träffar den in på dess första
berättelse, men för de tre följande är den mycket oegentlig.
Den ryske trädgårdsmästarens >förenklade> lif i »Återfall> är
ju allt för likt det lefnadssätt, som än i dag föres af större de-
len af jordens befolkning, af de mindre åkerbrukarne, för att
kunna gälla för en utopi. De två literatörernas slutuppgörelse i
»Ofvan molnen» har väl heller intet direkt att göra med sam-
hällsfrågornas lösning; och dårhemmet, som skildras i sista be-
rättelsen, är väl en dröm och ej en »>i verkligheten> genom-
förd utopi.
Mångt och mycket väcker visserligen äfven i denna berät-
telsesamling vår gensägelselust, och orättvisorna mot det nutida
samhället äro ej få där; men i det hela genomströmmas arbetet
af en för Strindberg ovanlig försonlighetens anda och en till-
talande tro på det goda i mänskligheten och på dettas makt att
pånyttföda vårt släkte, bota dess lidanden och hela dess sår.
Strindberg slår väl ofta åt detta håll lika mycket öfver, som
annars åt motsatt. Men i och för sig är denna optimism dock
mycket sundare än pessimismens tvinsot. Så tilltalas man af
det fredliga, vänliga samlifvet inom familistéren i första berät-
telsen; af den naturliga glädtigheten midt i allvaret hos ryssarne
ute på Café des Alpes; och än mer af den äktenskapliga lycka,
som skildras i den andra berättelsen, och af den »förenklade>
religion, som presten predikar i dårhusets kyrka.
Strindberg har så ofta låtit hatet, »ira sxca», styra sin
penna; så mycket mera glädjande är det då, när den försonande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
