Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 STRINDBERGS NYASTE ARBETEN.
Strindberg skulle hafva glömt, hvad lyckan bjudit honom, men
däremot i sitt minne fört bok med motgångarna och sorgerna.
Den ensidighet, som måste blifva en följd häraf, hindrar
dock icke att vi i det stora hela kunna tro på den bild af sig
själf under barndomen och ungdomen, Strindberg här gifver
oss. Omgifningarna göra nämligen mera intrycket af något
chargeradt, än hans egen karaktäristik. Hvad han minnes af
denna är väl sannolikt det, som haft största inflytandet på hans
utveckling och senare personlighet. Och med denna, sådan den
framträder i hans författarskap, stämmer ungdomsbilden väl öf-
verens. Denna skildring af barnet och ynglingen lär oss först
rätt att förstå författaren. Disharmonien i hans väsen; hans
ytterliga känslighet för tryck; hans därur födda misstänksamhet
mot alla maktägande, som stundom går öfver till tro på in-
billade oförrätter; hans bångstyriga begär efter plats för sig själf;
hans naiva tilltro till sina egna ideer, men tvifvelsjuka misstro
till de gängse — alla grundelementen i hans säregna individua-
litet se vi här under deras daning. Och boken är rik på slående
omdömen, i hvilka själfporträttet tecknas med Strindbergs van-
liga träffsäkerhet och drastiska färgrikedom — omdömen, som
ingen efterföljande Strindbergstecknare skall kunna afhålla sig
från att citera, emedan de gifva karaktäristiska inblickar i hans
innersta själslif. Så t. ex. följande rader, skildrande det vemod,
som hans tidigt bortryckta moders död kvarlemnade i hans sinne:
«En längtan”, skrifver han, "en ödslighet efter modern följde honom
hela hans lif. Hade han kommit för tidigt till världen, var han ofullgången,
hvad höll honom så bunden vid moderstammen? Han förblef såsom en
mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp af ett träd, en klängväxt,
som sökte stöd."
Och hvem ser icke i rader sådana som dessa fröet till hvad
August Strindberg sedan blifvit:
"Gossen var ytterst känslig — — ömtålig för en liten anmärkning, i
ständig oro att begå fel, men vaksam på orättvisor. Djupt kränkt om brö-
dernas fel blefvo ostraffade och sårad i sin rättskänsla om de belönades i
otid. Ansågs därför afundsjuk. Drog sig tillbaka och blef bitter. Njöt af
att vara förbisedd och fick smak för själfplågeri. Melankolisk och yster om-
växlande. Var ingens favorit."
Härpå är det endast en fortsättning, då han på annat ställe
klagar:
<Ensamheten måste för honom bli en ökenvandring, ty han ägde icke
nog stark individualitet för att kunna gå för sig själf; hans sympati för mäån-
niskorna skulle bli obesvarad, emedan deras tankar icke kunde gå jämt med
hans; och sedan skulle han gå omkring och bjuda ut sitt hjärta åt den först-
kommande, men ingen skulle ta emot det, ty det var dem främmande, och
så skulle han draga sig tillbaka i sig själf, sårad, förödmjukad, förbisedd,
förbigången."
Äfven i denna bok, i dessa hans »confessions», bjuder han
liksom ut sitt hjärta, visande oss dess innersta skrymslen; men
inför flertalet läsare går nog profetians senare del ock i full-
bordan. Man vill ej >ta emot dets. Åtminstone oss är denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
