Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Le
ETT STORDÅD. 455
Hon tänkte ett ögonblick att rusa till staden efter läkare,
men hon visste så väl, hvad som skulle göras, och inte kunde
hon lemna honom! Minst en timme skulle det dra” om att springa
fram och tillbaka, och här va’ minuterna dyra, tänkte Maja Lisa.
Hon stannade kvar och gjorde allt hon förmådde. Det var san-
nerligen icke hennes fel, att Pelle dog fram emot morgonen.
Maja Lisa stod ensam vid den hemska dödsbädden. Hon
var icke rädd — det hade hon aldrig varit — men det kom en
så underlig kyla kring hjertat. Pelle var ändå, trots sitt superi,
den ende, som visat henne någon vänlighet här i hfvet. Hon
kom ihåg, hur hon burit honom på sina armar, när han var en
liten en, hur hon sedan. gömt sockerbitar och pepparkaka åt
honom, och hur hon en gång, då han var full, ryckt honom
undan polisen. För han var ändå hennes bror, och hon satte
sin ära i att försvara honom.
Nu låg han där, svartblå och kall. Ur dödens starka hand
hade hon icke lyckats rycka honom, men ärligt hade hon för-
sökt kampen.
Det kom något varmt och fuktigt upp i Maja Lisas annars
så hvassa ögon.
Hastigt drog hon täcket öfver liket och satte kläderna på sig.
Här ska’ ingen komma in och bli smittad, tänkte Maja
Lisa. Ja’ ska sjelf Jägga honom i kistan, men ja” får väl gå
och tala om det, så ja” får honom hederligt i jorden.
Så gick hon ut.
Solen steg just nu upp vid horisonten. Landskapet låg
der så stilla i sin morgonfrid. Daggdropparne glänste i gräset,
några småfoglar kvittrade i träden. Staden syntes på afstånd,
en och annan rökpelare steg rakt upp till himlen.
En plötslig förskräckelse grep Maja Lisa, Tänk om hon
förde smittan med sig dit bort! Hon kände väl kolerans fasa.
Hon hade hört så många ångestrop, sett så mycken jemmer!
Nej, hon ville icke gå dit ned och föra död och elände med
sig! Pelle fick nöja sig utan begrafning, hon kunde sjelf gräfva
ned honom. Den saken angick då ingen, och så vände hon om
igen till stugan.
Då Maja Lisa från den friska morgonluften åter kom in,
slog en förfärlig dödslukt emot henne. Hon ryggade tillbaka,
blef så underligt matt i benen och kall i lederna. Hvad var
detta? Gud i himlen! — Ja — hon kände, hon hade kolera!
— Hvad var nu att göra? Skulle hon springa bort till nästa
stuga och ropa på hjelp? Men där låg hustrun sjuk, och mannen
var nog redan ute på arbete, och —- i alla fall! — i alla fall!
Det svartnade mer och mer för hennes ögon; men så pass
krafter hade hon ännu, att hon kunde släpa sig till dörren, sätta
kroken på — invändigt, och så sjönk hon sanslös ned på golfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
