Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODEBREF FRÅN ITALIEN. 469
och väl rufvat öfver en konstnärlig idé, ärligt och ihärdigt söka
gifva den form. Jag vill gå än längre och påstå, att det är den
naturligaste sak i verlden, att de skriftställare, hvilka det nya
receptet kostat ihärdig tankeansträngning och möjligen en rad
misslyckade försök, skola den dag de lyckats åstadkomma ett
godt arbete högljudt förkunna eller åtminstone låta förstå, att
den enda konst, som förtjenar uppmärksamhet, är just denna,
och att den förra, den som de icke vilja eller icke kunna åstad-
komma, är föråldrad och oäkta och bör kastas i skräpvrån.
Hvilken hedersman som hälst går behäftad med detta slags
kärleksfeber för sina egna skapelser eller hvad han anser för
sådana; men att hrr kritici, d. v. s. de som utöfva kritik, låta
sig öfvertygas af ett fåtal klingande bevis och, bländade af ett par
lysande exempel, lättsinnigt, men beslutsamt och brådskande
börja ropa, att den nya konsten ändtligen uppstått, att Messias
har kommit, utan att ens göra sig besvär med att gå till botten
med sin undersökning, — det är ej lika lättförklarligt och låter
sig icke alls rättfärdigas.
Man må gerna säga, att herr X eller herr Y medelst denna
nya konstnärsmetod skapat några goda, några sublima, ja mä-
sterliga sidor; men att uttala en sådan dom som den, som ny–
ligen fäldes af en ung mycket talangfull kritiker, som, derest
han får lefva, nog får se minst ett dussin literära skolor, om
hvilka han nu icke kan ha den ringaste aning, uppkomma,
blomstra och dö, den domen nämligen att alt hvad som hittills
blifvit gjordt inom -konsten är oäkta, är ordprål, är ihåligt, eme-
dan det är subjektivt, det är i min tanke den största och barns-
ligaste dumhet, som någonsin flutit ur en tidningsskrifvares
penna.
Låtom oss nu något närmare skärskåda denna lofordade
impersonalism, denna literaturens själfsnöping. .
Först och främst är det alldeles icke sant, att den oper-
sonlige skriftställaren undertrycker sin egen personlighet: under-
tryckningen är endast skenbar. Den inskränker sig till ett konst-
närligt recept, och hela den berömda nyheten skulle aldrig före-
falla oss annorlunda än som en bisak, om vi aldrig förlorade
ur sigte, att i all konst, och särskildt i literaturen, själfva kärnan
just är tanken.
Men är kanske detta nya förfaringssätt, som man vill in-
föra i literaturen och särskildt i romanen, åtminstone nyttigare,
rikare, mer omvexlande och roande? För ingen del.
Den romanförfattare, som icke eger någon personlighet
eller, om han det gör, offrar henne på den nymodiga konstens
altare, måste ovilkorligen blifva enformigare, fattigare och tor-
rare. Och i själfva verket få då icke alla författarens egenska-
per, om de äro alt för personliga, träda för mycket i dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
