Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOAQUIM MANOEL DE MACEDO. SIS
gonrodnaden dolde sig, och derför kallades hon NVebulosa. Under
månljusa nätter syntes hon i sida, hvita kläder på vågen bereda
trolldrycker med lågor, som ögonen tände, och med dagg från
himmelen. Vid midnatt sprang hon der som på stranden utan
att väta sina fötter och satte sig derefter på klippan att kamma
sitt fladdrande gyllene hår. Stundom sjöng hon och skrattade
på hafvet, tills skuggorna veko för solen. Så lefde hon en tid,
som ej kan mätas. Men en natt gaf hon sig ut på vattnet,
glömmande att upprepa de sataniska besvärjelse-orden; hennes
fötter blefvo våta; hon framstammade då orden; men för sent,
hon sjönk. Stormen brast ut; skummande vågor kastade henne
mot bergväggarne; tjugu gånger hakade hon sig fast, men hän-
derna sveko henne, hon rycktes åter ut i svallet. Morgonrod-
naden kom, men det skyddande molnet var borta; hon var för-
lorad. Djupet öppnade sitt hiskliga gap och slukade henne vid
foten af Rocha Negra. Ingen såg hennes lik, hennes död var
lika hemlighetsfull som hennes lif. Dock berättar man, att under
månljusa nätter på toppen af klippan synes en hvit, djupt suckande
skepnad och rundtomkring kännes en isande kyla. Det är Nebu-
losa. Hon gråter och sjunger; hennes förledande toner locka
dem, som af oförstånd närmat sig stället, och gripna af plötsligt
vansinne störta de sig i hafvet eller afsluta med spöket »svarta
kontrakter»>.
Det är derför svarta klippan är förbannad. Ve den som
bestiger henne tre månljusa nätter, han omkommer förr eller senare
ömkligen. Hafvet, om än för öfrigt alldeles lugnt, tyckes alltid
koka vid hennes fot. Fiskrarne korsa sig och undvika henne.
Emellertid foro tvenne fiskare en rhanljus natt förbi detta
ställe. Plötsligt se de en mensklig skepnad på stranden, hop-
pande från sten till sten, till dess han uppnått svarta klippans
spets, der han stannar och betraktar hafvet. »Det är han», ut-
ropa roddarne. Det är samma man, som en månad förut velat
bo i deras koja; han bär alltid en harpa och kallas Trubaduren.
Den okände svarar ingen, döljer sig för folks ögon och säger
ej sitt namn. Ung och vacker, är han likväl dyster och under-
lig. Han besöker nattetid klippan, ehuru fiskrarne varnat honom
för Nebulosa. Han tyckes rufva på ett rysligt brott eller någon
omätlig sorg, för hvilken han ej söker tröst; han vill begrafva
den i hafvets djup. Under stora uppror i naturen brister han
ut i hädelser, men ekot förråder intet namn, som han uttalat.
Under stilla, månklara nätter brister han stundom ut i sorglig
klagan, och hans harpa tycks följa hans tankar. Den natt, om
hvilken poeten talar, har han åter på detta sätt andats ut i sån-
gen, då han får se en båt närma sig klippan. Den bär en hvit-
klädd menniskoskepnad, som med oafvänd blick oupphörligt när-
mar sig honom. »Fiskare>», säger han, »hvad rör dig min klagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
