Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516 JOAQUIM MANOEL DE MACEDO.
och vaka? Min smärta är en hemlighet, som verlden aldrig får
veta.» — »Din smärta är en hemlighet, som verlden aldrig får
veta, men som jag skall upptäcka», svarar skepnaden och upp-
repar de sista orden som ett eko. Trubaduren märker då, att
det icke är en fiskare, utan en qvinna, som närmat sig honom
trenne nätter i rad. För att trotsa henne återtager Trubaduren
sin sång, men skepnaden upprepar sina förutsägelser. När han
går ned från klippan, möter han ånyo helt plötsligt samma hem-
lighetsfulla qvinna, och han vill gripa henne, men hon varnar
honom derför, ty hon är förtrollad, och pekande på hafvet ut-
ropar hon: aJag tillhör Nebulosa!»
Andra sången heter A Douda (Den vansinniga). Detta är
benämningen på den skepnad, som trubaduren sett tre nätter.
Hennes mor hade utblottad och öfverallt tillbakastött en dag
kommit till trakten och födt henne i en håla vid viken; barnet var
vackert, men saknade förståndet. Nebulosa hade då visat sig
för modren och lofvat skänka henne magisk kraft och för henne
yppa alla sina hemligheter, om hon lofvade henne fullkomlig
lydnad och offrade henne sin dotter. Den nödstälda hade gått
in härpå, och Nebulosa stadfästat öfverenskommelsen med en
eldkyss, som på modrens och barnets panna lemnat ett svart
märke. Den förra hade blifvit en fruktad trollqvinna, den se-
nare en fé och Nebulosas gunstling. Så länge hon stannade på
" jorden, skulle hon förblifva ung och skön; det märke, som van-
prydde hennes panna, skulle till och med tvättas bort af hafvets
skum, då hon en gång efter döden kommit in i Nebulosas rike,
för att som sjönymf föra ett lif af lust och glädje. I stället skulle
hennes lif på jordeu förgå i sorg och tårar; alla skulle anse
henne vansinnig, ehuru hon hade sitt förstånd. Douda hade
förlorat sin mor, som plötsligt försvunnit; men Nebulosa hade
tagit den moderlösa under sitt särskilda beskydd; hon följer henne
öfverallt, gifvande henne befallningar och råd, som hon skrif-
ver på vågen och månens strålar.
Dotda visar sig för Trubaduren som ett spöke, ett väsen
från andra verlden. Hon ber honom först att säga henne, hvem
det är, som sjunger med honom. »Det är icke rösten af en
man, ej af din älskarinna; jag känner denna röst, hvilken ljuf
som en ängels fyller mig med en outsäglig vällust.> Trubaduren
säger henne, att det är en harpas ton, men féen utropar: »Det
är ej harpa, ej qvinna, ej ängel den bör nämnas, det är kärle-
ken som talar.»
Tjusad lyssnar hon till harpans toner och besvär truba-
duren att låta denna kärlek tala i deras sista timme, ty de skola
dö tillsammans. Sedan berättar hon sin historia för främlingen,
hvars förvåning växer, och uppfordrar honom att äfven berätta
sin. Men han vägrar. Då förklarar féen, att hon kan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
