Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOAQUIM MANOEL DE MACEDO. 523
brister då ut i klagan och förebråelser: »Harpan och jag äro
systrar; vi skola dela samma öde, samma hand skall döda oss;
dock är vårt öde i ett fall olika. Du, harpa, är en kärlek, som
andas ut i härliga hymner; jag, jag är en kärlek, som gjuter
försmådda tårar. I hafvets djup, i Nebulosas palats af guld hos
de odödliga feerna skall jag återfinna harpan, och vi skola min-
nas vår grymme bödel; vågorna skola föra henne dit, sedan skola
de återkomma för att äfveh föra dit mig.» Vid dessa ord kastar
Douda harpans spillror i djupet.
Trubaduren varsnar nu med förfäran, att han ej besvarat
denna andra kärlek, att han ej en gång har märkt den, att den
vansinnigas hierta äfven är krossadt; han ser, att-han mot den
arma jungfrun begått samma fel, som han förebrår Peregrina.
Douda har hittills burit smärtan utan att klaga; men nu talar
hon: .
»Feernas magt är stor, men mot kärleken förmå de intet;
den är för dem en evig, förtärande eld . . . Trubadur, du har
ej förstått mig. Jag älskade dig som barn, jag visste ej, attjag
gjorde det . . . Som mö såg jag din bild i ljufva drömmar . . .
Slaf af en annan kärlek, sårade du mig . . . Men jag älskar dig
än, som vindfläkten blomman, som foglarne morgonljusningen,
som solvändan solen, som änglarne himmelen . . . Jag har gifvit
dig min själ; jag hade gifvit dig min kropp, fast min förtrollning
då gräsligt hade blifvit bruten. Nebulosa och min mor veta det.
Den ena hör mig på hafvets botten; den andra der uppe ofvan
molnen. Jag har älskat dig mycket, jag älskar dig ännu —
mycket!» — Den olyckliga döljer sitt af blygsel rodnande anlete
1 händerna, som fuktas af tårar.
Snyftande framhviskar trubaduren på knä: »Ljumma dagg
från himlen, du faller i en öken, som ej mera grönskar . . . Den
otacksamma, som jag älskat, hur mycket har hon ej röfvat ifrån
mig!» Derefter säger han till Douda: »Himmelska dufva! ...
Lef och flyg ut i den verld, som jag lemnar! ... Lef och glöm
mig, som ej är dig värdig!»
Doudas ögon skjuta blixtar, darrande öppnas läpparne till
ett leende, röda lågor bryta ut på kinderna, der den skära rod-
naden haft sin plats, och »sjudande» af lidelse utbrister hon:
Du vill ju dö? ... Välan, då dör jag äfven.
Var min i döden. Ett förtrolladt läger
Bland vågor väntar oss. Se, jag är fager.
Fag har ju solens glöd i ögon svarta.
Se, jag är skön; min kind är ren som drifvan;
Som rosor läpparne, och hvit är barmen.
Dig bjuda dessa läppar tusen kyssar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
