Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAMATISK KONST. 533
tempo gick onekligen »Doktorinnan> om ock ej så, som hr Jo-
sephson fick »Clara Soleil» här om året att gå, men då gälde det
ock — en parentheése — att fördunkla hr Harald Molander, som
allra först skött den pjesens regie och sökt framställa en konver-
sationskomedi af en allegro-farce, en oegentlighet, som straffade
sig sjelf och blef ytterligare straffad — — –
Hade klassikern Shakespeare den gången en otur, som man
icke väntat, har deremot klassikern Lessing å en annan scen haft
en framgång, som man ej vågat hoppas. Dramatiska teatern har
under hösten fått in gamle Lessing på sin repertoir, och den he-
derlige gubben tyckes finna sig väl der. Svårt får han också att
finna ett, ståtligare majorspar än denne Tellheim — Emil Hill-
berg och denna Minna — Olga Björkegren. Dock må det sägas
så godt först som sist, att det ingalunda var dessa båda erkända
utmärkheter, som i främsta rummet hafva hedern af >» Minna von
Barnkelms>» vackra framträdande å vår första dramatiska scen.
De uppburo sina roler så att säga endast till det yttre; tidsandan,
lokalfärgen, gemuthet, omedelbarheten fattades i den inre karak-
teristiken, som var skickligt, men orätt gjord, för modern, för
reflekterad, för utomstående, hos dem begge. Det fanns flera
som långt bättre assimilerat sig med Lessings egendomliga ton
och form, det var år Hamrin, hr Bäckström, hr Personne, men
knappast fru Hartman. Fru Hartman spelade nog stundtals
ganska förtjenstfullt i styckets anda, men så kom der öfverdrifter,
som logo allt för frestande mot den täcka skådespelerskan, att
hon icke skulle hoppa rakt i famnen på dem, och hon hoppade
särdeles graciöst, alldeles öfversiggifvet lustigt och gladlynt, men
det var ändå ett hopp åt sidan. Fransisca fick maka åt sig för
en viss Ellen, och att åskådarne funno sig så bra dervid, är nog
fru Hartmans förtjenst, men en förtjenst som ej har med drama-
tisk konst att skaffa, hur förtjusande den än må vara. Det är
ett hårdt tal detta, jag medger det, och det är ock hårdt att
försaka sig sjelf för den uppgift man iklädt sig. Men — kon-
stens fulländning ligger deri och ej annanstädes.
Jag talade nyss om Lessings framgång hos vår publik.
Dock — enhällig var den ej, om jag skall räkna mina grannar
på styckets premiere i höst, hvilka hade mycket att anmärka.
Det vore kanske ogrannlaga af mig att närmare utveckla en ung
charmant dams funderingar öfver »den underliga signaturen
Lessing», och hvem det kunde vara som dolde sig under den,
»hr Wijkander eller fru Edgren(!)», funderingar som dock hastigt
nedtystades af en mera literat väninna, hvilken omtalade, att »de
tragglat med den tråkiga Minna i öfversta «klassen af fröken Sip-
pelins pension», och »att Lessing var en gammal tysk från 1700-
talet», en upplysning som den unga charmanta mycket onådigt
upptog, förklarande det vara högst bakvändt af teaterstyrelsen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
