Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534 DRAMATISK KONST.
upptaga »så’nt gammalt skräp», då så många moderna komedier
ej blefvo uppförda, särskildt »min kusin Oscars», som voro såi-
dana, att de ej kunde jemföras med »sån’t som det här». En
gammal herre i sällskapet, som bort gå på »Tummeliten> i stället,
satt och arggjorde sig öfver »de usla dekorationerna», som oupp-
hörligt »kommo igen». Vid trédje aktens början: »Si så der ja!
Ä” vi nu der igen! Hm! Det der gamla gråpappersvärdshuset
var visst något te’ visa!» — Vid 4:de akten: »Sängkammarn
noch ein mal! Jo det här är just skön omvexling! Puh!> — Men
vid s5:te akten: »Nä — nä — 22 går det för långt. Värdshuset
för tredje resan! Det var då också sjelfvaste — — >», och vreda
blickar flögo mot direktörslogen, der hulda qvinnoskepnader af
tecknade sina otydliga silhuetter i mystiskt rampljus.
Som sagdt, odelad var icke gamle Lessings succés, då detta
konstförståndiga sällskap ej gillade hans uppståndelse på den
svenska tiljan. Dock är det att hoppas, att den gamle skalden
sofver lika sött i sin graf för det.
En annan återuppståndelse ur teaterrjerdingen har helsats
med mycket bifall: Ibsens » Dockhem», som man skulle kunnat
tro vara för evigt — om ej utspeldt — dock utpratadt, så myc-
ken diskussion, disputation, diversion som detta famösa stycke
på sin tid väckte. Då jag här om året satt på »Det konglige
Theatret» för att åse fru Betty Hennings Nora, fann jag till min
häpnad, att salongen knapt var till hälften befolkad. »Nora> var
ute ur diskussionen, sade mig en dansk kritiker, hon var en
fråga utom dagordningen, slutbehandlad, förbi — »un fait accompli,
enfin». Och dock spelades hon ännu alltjemnt med denna fina,
intagande konst, som är Betty Hennings hemlighet och som ingen
mer än hon förstår att utveckla på danskarnes nationalscen. De
två första akterna ifrån leken med barnen till tarantelladansen
voro isynnerhet öfverlägsna prof på smidig, elastisk, genomträn-
gande skarp psykologisk konst. I tredje akten kom en hög, all-
varlig skugga mellan skådespelerskans prestation och mig, det var
minnet af Elise Hvassers tredje akt, som tog glänsande revanche
för de begge föregående akternas glömska, i det den stora tra-
gediennen här ändtligen kom på rätt plats, ju mer stycket mörk-
nar till, och i dessa styckets nattscener viker minnet af alla andra
för det gripande intryck, som själen ännu fasthåller af den tra-
giska patos, den storhet och kraft, som gjorde Elise Hvassers
Nora till en af hennes bästa roler — trots 2:dra och särskildt
r:sta akten. Derför var det ju föga underligt, att en debutant
som fru Håkansson ej förmådde gifva en motbild till tredje ak-
tens förra Nora. Men hennes apparition passade så mycket
bättre för 1:sta och 2:dra aktens Nora, som dermed blef mer
naturlig och illusorisk. God instruktion utmärkte för öfrigt denna
vackra första lärospån, men det är nu en gång så, att i Ibsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
