Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAMATISK KONST. 539
att vara hans hustru. Vid hans åsyn blir hon först rasande,
svartsjukan väckes till lif och hennes kvinliga instinkter få herra-
väldet. Men när hon slutligen blir öfvertygad om, att mannen ej
varit henne otrogen, äger fullständig försoning rum, patienterna
affärdas och ett lyckligt samlif mellan makarna begynner.
Det kan naturligtvis ej falla mig in att diskutera, om denna
framställning af kvinnoemancipationens följder är berättigad eller
ej. Hela frågan betraktas endast som ett lyckligt motiv till fars-
artade förvecklingar.
Och detta motiv ha författarna begagnat på ett synnerligen
lyckligt sätt. Det bästa och ostridigaste beviset härpå är, att
teatersalongen vid uppförandet af detta stycke genljudit af de
hjärtligaste skrattsalfvor, stundom så våldsamma, att svårighet
uppstått för de spelande att göra sig hörda. Och en fars, som
väcker en sådan munterhet hos alla åldrar, hos män och kvinnor,
är lyckad, och kritiken har intet att invända. Med detta menar
jag dock ingalunda, att icke dumheten kan flina åt fånigheten
och cynismen i hemlighet grina åt otukten; men ett stycke, som
hos ofördärfvade själar kan väcka ett uppfriskande, ärligt löje,
bär den äkta komikens prägel.
Det är af intresse att iakttaga, hur den franska säkerheten
i dramatisk teknik äfven i den uppsluppnaste och skenbart regel-
lösaste fars gör sig gällande. Författaren glömmer aldrig, att
handlingen skall gå stadigt framåt, att förveckling skall följa ur
och på förveckling. Man finner ej de bästa, det är de roligaste,
tyska farsernas klumpigt instuckna scener, som intet ha med’saken
att skaffa, utan endast äro till för att bereda oss det oskattbara
nöjet att få höra teatergalna pigor deklamera Johannas afsked ur
»die Jungfrau von Orleans» eler att få bevittna gymnasisters öfver-
läsande af sina lexor allt under flitigt smörgåsätande, eller hvad
det kan vara för putslustigheter de ärade författarna finna upp.
Ej häller finner man i de äkta franska farserna dessa sentimen-
tala scener, i all synnerhet i sista akten, i hvilka personer, som
förut varit löjliga farsfigurer, i en hast blifva fint kännande, rörande
människor, som komma direkt från »die weinerliche Komödie»>.
I det ifrågavarande franska stycket äro personerna lika lustiga
och glada i slutet som i början, och när försoningen mellan ma-
karna sker, är mannen lika löjlig som förut, — det säger till och
med hustrun själf —, men han är en snäll tok, och det har han
varit hela tiden.
Hvad utförandet beträffar är det högst glädjande att på
svensk scen se ett spel, hvilket till den grad som fallet är här
erinrar om äkta franskt farsspel.
Priset i detta afseende tar onekligen hr Castegren som
Alfred Frontignan, den äkta mannen. Före hans framställning
har jag aldrig funnit, att en svensk skådespelare haft ens den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
