Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURBREF FRÅN FRANKRIKE. 551
är alldeles fri från koketteri, har Labiche helt och hållet upphört
att skrifva för teatern, ehuru hans tal i franska akademien mer
än tillräckligt ådagalägga, att hans snille alt jämt är lika hfigt
och omedelbart. Men trots denna tystnad, som man blott kan
beklaga, känna vi alla genom läsning i hans samlade arbeten eler
genom att ha sett dem uppföras hans mästerstycken af skratt-
retande komik, antingen de nu heta Za cagnotte eler Le chapean
de paille I Italie, och hans andra mästerstycken, i hvilka den
skenbart öfverdrifna intrigen döljer en mycket djup och sann
moralisk lärdom, såsom Le misanthårope och IL Auvergnat, Céli-
mare le Bienaimé eller Le voyage de M. Perrickon. Till och
med i denna den dramatiska öfverproduktionens tid finner man
det ännu lämpligt att åter upptaga Labiches komedier, som ge-
nom sina triumfer ställa nyare arbeten i skuggan.
En af våra mest omtyckte och förtjenstfulle yngre författare
är Edouard Pailleron. Redan förut hade han för teatern på vers
och prosa skrifvit flera komedier och dramer, som vunnit ett
visst erkännande, då han med korta mellanrum - utgaf (1879)
L’étincelle, ett förtjusande stycke som spritter af lif och qvickhet, ’
och (1881) Le monde od Pon s’ennutie, det af författarens mäster-
verk som hittills gjort hans namn företrädesvis bekant. Intrigen
är i detta senare stycke af ingen eller ytterst liten betydelse: två
kusiner äro kära i hvarandra, bikta sig för hvarandra och gifta
sig. Men dess dragningskraft ligger i teckningen af den bak-
grund, hvarpå denna enkla idyll målas, i tafltans ram således,
denna verld der man har tråkigt, som är så allvarlig, så hög-
modig, så stelt afmätt, men hvaråt publiken hade så länge och
så hjärtans roligt. Anspelningar saknades icke, och särskildt
trodde man sig tgenkänna urbilden till filosofen Bellac, han som
är så älskvärd och alla damers gunstling. I sitt företal sade
Pailleron ifrån, att han aldrig haft för afsigt att karikera eller
porträttera, och det gjorde han rätt 1; men allmänheten trodde
hvad den ville och hade ej häller orätt. Vare härmed hur som
hälst, säkert är, att stycket, tack vare skandalen, kunde spelas
hur länge som hälst, så att skådespelarne, då stycket ändtligen
nedlades, kunde säga som man två sekler förut sagt vid ett lik-
nande fall, nämligen att de voro trötta vid att spela ett stycke,
som publiken icke tröttnade vid att se och höra.
Vid sidan af Pailleron och öfver honom måste man sätta
tre skriftställare, hvilka, så olika de än äro hvarandra, med allt
skäl kunna betraktas som scenens mästare, jag menar WVictorten Sar-
dou, Alexandre Dumas och Emile Augier. (Genom sin ovanliga
produktivitet och sin förmåga att uppfatta och återgifva verklig-
heten påminner Sardou om Scribe, hvars manér han utbildat och
förädlat. Han är framför allt en teatervan författare, som för-
står att göra spelbara stycken, att’begagna sig af de minsta små-
Ny Sv. Tidskr. 7:de årg:s 9:de häfte. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
