Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552 LITERATURBREF FRÅN FRAN KERIKE.
-— Om — ov
saker för att helt plötsligt ästadkomma ett omslag med en ovän-
tad upplösning genom en som man tycker obetydlig biomständighet.
Den stora dramen, melodramen, sådan Alexandre Dumas d. ä.
och författarne af hans skola format den, är nu för tiden icke
rätt modern. Trots några framgångar, som vunnits genom detta
slags dramer (t. ex. nu senast genom Martyre! al & Ennery), lu-
tar smaken tydligen åt annat håll, och det slags stycken, som
vanligast lyckas bäst, höra till den art, som genom Sardou blifvit
modern. Handhngen börjar uppsluppet och är i de två första
vådevillartade akterna obetydlig, knytes derpå i de två följande
dramartade allt mer tillsamman för att slutligen upplösas genom
något af dessa sinnrika påhitt, som nämde författare alltid för-
behåller sig som en sista utväg, alldeles som en gammal fäktare
sina hemliga finter. Men som han framför allt är en praktisk
man, som ständigt söker stegra uppmärksamheten och väcka nytt
intresse, så håller han sig icke ensidigt till den konstart, hvar
han vunnit så många segrar. Så gifver han oss i Fedora en
ytterst intresseväckande dram, hvari han låter passionen tala sitt
stormande språk och höjer sig till den utmärkta skådespelarinna,
som skapat hufvudrolen. I Divorfgons har han skänkt oss en
ytterst rolig komedi. Den nästan öfverdådiga komiken i en och
annan situation röjer dock ett mycket: träffande studium af men-
niskohjertat i allmänhet och qvinnohjertat i synnerhet och inne-
håller till och med en moralisk kärna. Slutligen förstår han
också att, då han så vill, låta forntiden stå upp ur gruset. Så
målar han t. ex. i Zhéodora för oss en mästerlig tafla från By-
sanz’ kejsartid. Han är fulländad mästare i alla arter och har
lyckats i dem alla. Men i allt hvad han skapat är det icke in-
spirationen som rycker åskådaren med sig, men hvad man deri
finner är en mästerligt uppdrifven teknik, ett herravälde öfver
sig sjelf, äfven då han är som mest rörande, ty det är just då
han bereder sig att aflägga ett mästerprof på sin teknik.
Alexandre Dumas har satt sig ett högre mål för sin konst:
han vill förbättra samhället och sederna. Till snart sagdt hvarje
stycke skrifver han ett betydelsefullt företal, och stycket sjelft är
en moralisk tes, hvari han söker förmå allmänheten att gilla en
stundom föga antaglig paradox. Det är ingenting ovanligt, att
de första föreställningarna af hans arbeten äro sannskyldiga drabb-
ningar, ur hvilka han i bästa fall endast genom sin uppdrifna
teknik och obevekliga följdriktighet afgår med segern. Teatern
är 1 hans ögon en tribun eller snarare en predikstol, kring hvilken
han vill samla menigheten för att föreläsa om dygden. Han
började sin literära bana med en paradox, Za dame aux camélias,
genom hvilken han ville upprätta kurtisanen genom kärleken.
Efter denna sin första framgång har han oupphörligt utsändt den
ena satsen och paradoxen efter den andra. Sedan så många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
