Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 LITTERATURBREF FRÅN NORGE.
funnit sig själf eller icke vågat släppa sig riktigt lös. Bland no-
velletterna (Hvorfor — Baldronning — Chopins sörgemarsch —
Den anden — >»Es war ein Traum»> — Sol og skygge — Under
granen) synes mig också här den första vara den bästa och lofva
mera än de öfriga hålla — måhända emedan tonen, som sagdt,
genomgående är något enformig och därför i längden verkar tröt-
tande. —
Af våra redan förut bekanta författarinnor hafva under det
gångna året blott två framträdt med nya arbeten, nämligen Elisa-
beth Schöyen med tre noveller under titeln »Kvindeskaebner> och
Marie med »et drömmebillede>: Dyvekes hus.
Elisabeth Schöyen, som började sin författareverksamhet under
pseudonymen Poul Agathon, har förut utgifvit åtskilliga böcker
af berättande innehåll: »Svanhilds, »Et segteskab», »Olaf>, »Livs-
billeder» m. fl., bland hvilka emellertid ingen höjer sig synner-
ligen öfver medelmåttan. Och detta är häller icke händelsen
med hennes sista bok. Af dennas tre noveller äro de två
första: >Morfin> och »Alida», tämligen långdragna och icke synner-
ligen originela sjukdomsskildringar, i hvilka de kvinliga hufvud-
personerna dö, — i den första på grund af missbruk af morfin, i
den sista af tvinsot. Naturligtvis ligger skulden härtill uteslutande
hos männen, hvilka skildras såsom fördärfvade uslingar, under
det att kvinnorna äro olyckliga förföljda änglar. Sådant är
också förhållandet i den sista novellen, >»Rachel Björn», som be-
skrifver huru en norsk konstnärinna — violinist — under en studie-
vistelse i Paris blir förlofvad med en dansk komponist, som förför
och öfvergifver henne, men så kommer tillbaka och återvinner
sig själf i äktenskap med en — märkligt nog — god och hederlig
man. Förföraren är här målad med allt för bjärta färger för att
kunna få en naturlig och trovärdig prägel. Men för öfrigt är
denna berättelse mycket bättre än de två öfriga — den är berättad
med rätt mycken energi och på ett ganska naturligt språk. Detta
är däremot i den första delen af boken ytterst bristfälligt — öfver-
lastadt med öfverflödiga detaljmålningar och fullt af affekterade
bilder och vändningar. Att artigt taga af hatten kallas sålunda
sat blotte sit hoved i &rbödighed>, och när ett fruntimmer plockar
vilda blommor, heter det att »klokker og kroner (?) kastede klare (!),
farverige (!) skygger paa hendes haand>.
Icke häller Maries senaste bok kan jag gifva samma erkännande
vitsord, som jag delvis kunde gifva hennes förra. >»>Dyvekes hus»
(hvari en student, som i Oslo skall sammanträffa med sin älskade,
faller i sömn i närheten af det så kallade »Dyvekes hus» och i
drömmen ser ett stycke af Kristiern II:s kärlekshistoria) är idel
hyper-romantiskt kram — själfva situationen är sökt och onaturlig,
och den historiska skildringen saknar hvarje spår af tids- och
lokalfärg. Äfven språket är i denna berättelse sämre än i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
