Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 BREF TILL —.
bekka ända till slutet, trots hennes ofvannämnda adlande.
Du svarar mig — hvad jag mycket väl kan säga mig själf — att
det är just däri styrkan i teckningen ligger. Ja väl, effekt-
styrkan, men icke den styrka, som tron på det rätta och goda
ger. Och samma anmärkning gäller de flesta af hans senare
arbetens mera utarbetade kvinnofigurer. Jag söker fåfängt
deras motbild i den värld, jag kommer i beröring med.
Du förvånas säkerligen öfver dessa utfall mot Ibsen, hvil-
kens skaldeverk jag så beundrat och älskat. Men de äro
också uttalanden af en stor sorg och saknad. Hvad vår tid,
bättre kanske än någon annan, behöfver höra är, att vi icke
äro så vanmäktiga mot det onda, som man vill påstå. De
två tendenser, som mest förlama vår kraft och goda vilja,
äro pessimismen och pietismen. Och att en idealist, och en
så stor ande som Ibsen, i sin utveckling icke funnit någon
annan lösning på lefvandets svårigheter och lidanden än
tillintetgörelse, — än Möllefossen i »Rosmersholm», — än
Gregers och Hedvigs själfmord i >Vildandem, — ja, t. o. m.
än Stockmans art af styrka: ensamheten, — är en förfärlig
förlust för litteraturen. Det sista uttalande af hopp, den sista
solglimt, jag minnes hos Ibsen, är utropstecknet, som afslutar
»Dukkehjemmet>; och >så gick solen ned>, som det står i
visan, och pessimismens natt blef rådande.
Din
Dina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
