Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK. 171
någon syndare för din skull! Ah, hvilken skada! — tillade
han med en suck.
Örnfelt svarade ej; han såg misslynt ut och kunde på
en lång stund icke återfå sitt vanliga älskvärda och jämna
sätt. Han gick in i salongen, gjorde sin uppvaktning hos
de äldre damerna, pratade med sina vänner, men var hela
tiden orolig och tankspridd. Andra frangaisen stod för
honom likt ett obehag, hvilket han önskade ha öfver-
stökadt; han var fullkomligt öfvertygad om, att baronen
framstält honom för den unga flickan som en lämplig gifter-
målskandidat, och detta både förargade och plågade honom.
Slutligen kom den fruktade dansen; han såg, att paren
redan tågade ut i salen, och han måste afbryta den konversa-
tion han förde för att gå och hämta sin dam. Han fann
henne stående midt på golfvet, omgifven af flere herrar, för
hvilkas uppbjudningar hon tycktes ha svårt att värja sig.
Så snart hon fick se Örnfelt, gick hon hastigt ett par steg
emot honom med en min af på samma gång förtret öfver
att hon fått vänta och lättnad öfver att slippa ifrån de andra
kavaljererna. Han bjöd henne armen, gjorde en ursäkt för
sitt dröjsmål och förde henne ut i salen. Han såg, hvilka
ursinniga blickar den ene af herrarne, antagligen den hon
mankerat, kastade efter dem, och han gratulerade sig att för
ögonblicket vara i det lugna Sverige.
— Säkerligen är jag nu föremål för mångas afund och
vrede, — sade han, artigt småleende till sin dam, — och
jag lyckönskar mig att ej vara i Italien, ty där skulle jag nu
troligen få en utmaning.
— Nå, det skulle jag funnit mycket roligt, — svarade
Emérence med en liten trumpen min, liksom ville hon
visa, att hon ännu icke hade förlåtit honom, att han lät
henne vänta, — det vore någonting ovanligt, någonting ...
pikant. Men var lugn, här går ni säker! — Tala — det
kunna alla . . . men ingen har kraft till en känsla, som
skulle kräfva något slags uppoffring.
Örnfelt svarade ej. Han nöjde sig med att för artighets
skull göra en böjning på hufvudet och småle åt hennes ut-
fall, som egentligen tycktes vara en afledare för ett ryck af
dåligt lynne. Den unga flickan gjorde intet djupare intryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
