Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK.
på honom, trots sin skönhet och elegans och den million,
som i de öfriga kavaljerernas ögon omgaf henne med ett
gyllene skimmer. Dessutom plågades han fortfarande af
föreställningen, att hon i honom såg en af dessa vanliga
lycksökare, hvilka hon antagligen djupt föraktade. Och slut-
ligen fans inom honom en hemlig, omedveten känsla, en
fruktan för sig själf, för det okända inom honom, en rädsla
att ens Zänka på hur fördelaktigt ett dylikt parti skulle vara.
Allt detta gjorde honom stel och kom honom att icke visa
Emérence mer än den knappaste artighet.
Hon å sin sida blef mer och mer intagen af en harmsen
förvåning. Det var henne någonting fullkomligt ofattligt, att
en kavaljer visade henne en så lugn likgiltighet. Då de
kommit ut i salen och intagit platsen midt emot deras vis-å-
vis, stodo de några ögonblick tysta, medan de väntade att
musiken skulle spela upp. Han kom sig icke för att genast
säga någonting, och det kunde icke falla henne in att själf
börja konversationen. Hon ansåg det för sina kavaljerers
skyldighet att ordna samtalet åt henne, — alldeles som de
under supén skulle servera henne, — att uppvakta henne
med några artiga och angenäma frågor, så att hon ej själf
behöfde anstränga sig för att underhålla konversationen.
Hon kände sig mer och mer harmsen, då Örnfelt fortfor att
tiga. Omedvetet kramade hon handen om solfjädern och
kastade från sidan en hastig blick på sin kavaljer. »Hur är
detta möjligt!» upprepade hon inom sig, och tankarna jagade
hvarandra, nervösa och ifriga, »hur är det möjligt? Jag ser,
att han föraktar mig ... jag ser det alldeles tydligt...
alldeles tydligt . . . men hur kommer det sig . . . hvad är
orsaken ... jag begriper inte detta . . . det är någonting
ofattligt . . . det måste vara något misstag . .. jag kan
egentligen ej förstå, hvarför han föraktar mig, men han gör
det... det är alldeles säkert . . .>
Slutligen vände sig Örnfelt, som under denna paus oaf-
brutet, liksom granskande, sett sig omkring i salen, mot sin
dam och sade småleende:
— Det är egendomligt, när man varit så länge borta
från sitt land som jag, hvad man finner mycket förändradt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
