Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK. 175
vackra, regelbundna ansigtet med det beslutsamma draget
kring munnen, flögo igenom honom obestämda, icke i tyd-
liga ord satta tankar: hon är för god för det lif hon för ...
hvad skall blifva af henne? . . . hurudant skall hennes öde
bli? . .. Hans lifligaste känsla under denna stund var en
önskan: >»jag skulle vilja vara hennes bror eller lärare . ..
det skulle roa mig att utveckla detta rika, slumrande själs-
lif. Men troligen ses vi icke mera igen, nej troligen icke...»
Då de slutat frangaisen, förde han henne in i de dan-
sande damernas salong, där de slogo sig ned vid ett af
fönstren i en liten tvåsitsig soffa. Hon kände en verklig
ångest för att någon skulle komma och störa deras samtal,
och för hvarje kavaljer, som hotade att närma sig, framkvälde
inom henne ett föraktfullt hat mot hela det besvärliga man-
liga könet — en enda undantagen.
— Vet ni, — började hon, i det hon stödde armbågen
mot den mjuka soffkarmen och lutade kinden mot handen, —
att ni är den underligaste människa jag någonsin träffat. Vi
ha nu samtalat en rätt lång stund, och ni har därunder icke
sagt mig en enda komplimang. Någonting sådant har aldrig
förr händt mig. —
Han skrattade och lekte med tofsen på hennes sol-
fjäder.
— Ni öfverdrifver. Det kan inte vara en sådan brist
på naturliga och ärliga människor.
— Brist! — utropade hon lifligt. — De tillhöra helt
enkelt en utdöd ras. Se er omkring i rummet, — fortfor
hon och böjde sig emot honom, i det hon kastade en hastig
blick genom salongen, — det fins bland alla dessa herrar
icke en enda, som ej skulle bedyra, att han tycker min kläd-
ning vara den vackraste han sett, äfven om han tyckte all-
deles motsatsen.
— Men är ni säker på, att det icke är ni själf, som fram-
kallar dessa komplimanger? Ni är bortskämd, ni tycker om
artigheter, jag är öfvertygad om, att ni skulle bli stött på
dem, som vågade säga er sanningar, som ej behagade er.
Hon funderade ett ögonblick.
— Ja, — svarade hon med ett kallt leende, — ni har
rätt i, att det är jag själf som framkallar smickret. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
