Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK. 177
jag utom mig och svarade honom häftigt, men det tycktes
icke alls bekomina honom, ty han vände mig blott ryggen
och försäkrade, att han aldrig mera skulle besvära mig med
sina uppbjudningar. Och han höll sitt ord. Jag tyckte om
honom härför, jag tyckte om honom för hela hans sätt emot
mig, och jag lät honom genom andra förstå, att om han åter
ville närma sig, skulle jag gärna förlåta hans ohöflighet.
Men han såg icke åt mig och kom aldrig på visit hemma.
Jag var nästan på väg att bli kär i honom, — tillade hon
skrattande, -— men slutligen tröttnade jag härpå, så mycket
mera som jag visste, att om han blott gjort ett steg för att
närma sig, skulle jag ögonblickligen blifvit afkyld!
Legationssekreteraren betraktade henne oafbrutet medan
hon talade, studerade oförmärkt hennes utseende, hennes fina
drag, det mörka håret med sitt bugtiga hårfäste, som icke
skyldes af någon lugg, de välformade axlarna och armarna.
Då hon slutat, skakade han småleende på hufvudet åt hennes
naiva beskrifning.
— Ja, min nådiga fröken, — började han efter en sekunds
paus, som uppstod sedan Emérence tystnat, — efter hvad
jag hört, kan jag icke annat än beklaga er. Det förefaller
mig, som om ni förde ett mycket tomt och intetsägande lif,
ett lif, som gör er misstänksam mot andra och bitter mot
er själf.
Hon rodnade, och hennes ögon blixtrade till.
— Ja, icke sant? — utbrast hon lifligt. — Ah, ni förstår
mig, ni svarar icke som alla andra, i synnerhet mamma, att
det är nycker och dumheter af mig att ej vara nöjd med
mitt lif, då jag har så mycket att tacka försynen för. Och
ändå — tro inte, att jag är trött på lifvet, att jag är pessi-
mist eller misantrop eller . . . visst inte, jag finner lifvet
skönt, men jag är ej nöjd med som jag har det. Ser ni, —
fortfor hon med en blandning af skygghet och förtrolighet, —
jag kan ibland känna en så underbar, hemlig kraft att ut-
rätta något stort i lifvet, verka något . .. jag vet icke hvad.
Ibland i ensamma stunder, då jag sitter och tänker, kommer
det öfver mig en känsla, som jag knappast kan förklara er...
någonting stort, lyckligt, som väntar mig. Jag har erfarit
denna känsla lifligast. då jag hjälpt någon olycklig och fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
