Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFÖRGÄTLIGA ÖGONBLICK. 183
kulturländerna, där brotten äro större och det moraliska
eländet mera frätande, där är entusiasmen också varmare
och offervilligheten större än här!
Hon lyssnade andlös på hans ord. Det nedstämda ut-
trycket i hennes ögon försvann genast och lemnade rum
för ett intresseradt, forskande. Det märktes, att han förstått
gripa strängar i hennes själslif, — kraftiga, välljudande
strängar, — hvilka blott behöfde stämmas för att gifva ifrån
sig sköna toner.
— Ni uttalar tankar, som jag själf aldrig tänkt ut, —
sade hon med låg röst, -— känslor som flugit igenom mig,
stämningar, som ibland berört mig som någonting på en
gång ljuft och stort. Men — tillade hon, något upprörd och
tvekande, — tror ni verkligen, att jag, eller öfver hufvud
taget någon kvinna, har kraft ... jag menar... tror ni,
att lifvet verkligen kan tillfredsställa utan . . . personlig
lycka? — Tror ni inte, att man har rättighet, ja till och med
skyldighet att först söka den?
— Jag vet inte. Det är ju olika med olika naturer.
Det fins en del naturer, veka, svärmiska, försjunkna i sig
själfva, som aldrig kunna upphöra att söka den personliga
lyckan, som famla därefter i sista lifsminuten, — eller pas-
sionerade, hänsynslösa, som »åste ha den och som duga
till intet utan den. Men jag tror icke, att jag misstar mig,
då jag säger att »s kan lefva förutan den.
Hon slog hastigt ned ögonen, ty hon förmådde ej ut-
härda hans blick, som lugn och forskande fästes på henne.
Hon förstod ej hvarför, — ty hon kunde ej gripa en enda
klar, utredande tanke, — men hon kände, hur hon vid hans
sista ord genombäfvades af en namnlös smärta och på samma
gång af någonting ljuft, nästan lyckligt.
— Men tror ni, — sade hon slutligen med låg röst och
utan att se på honom, — att ett dylikt försakande af den
egna lyckan, kan ske . . . utan smärta . . . tror ni, att man
kan göra det med glädje och hänförelse?
— Jag tror, — svarade han allvarligt, — att det fins en
smärta, som i sig gömmer den högsta och renaste glädje.
Hon studsade vid hans ord. Detta uttalande af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
