Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 AUCASSIN OCH NICOLETT.
närlig form, skulle alla tiders fransmän med stolthet nämnt den sitt
nationalepos.
Härmed är dock icke sagdt, att inom denna oerhördt rika
litteratur man ej kan finna författare, som med en god formel ut-
bildning förenat det medfödda snillets fyndighet att välja anslående
ämnen för sin diktkonst. Chrétien de Troyes och Marie de France
t. ex. ha båda efterlemnat dikter, som ännu kunna läsas med nöje.
Men de lida dock, äfven de, af en för hela den nordfranska dik-
tarskolan gemensam brist, som med hvarje ny generation framträder
allt starkare, så att den slutligen försatte hela denna diktkonst i ett
tillstånd af upplösning, på hvilket renässansen sedan gjorde slut
genom att föra blicken tillbaka till antiken och dess måttfulla behag.
Denna brist låg i oförmåga att iakttaga den säkra begränsning, som
är ett af lifsvilkoren för all verklig konst. Så länge ett ämne är
modernt och sålunda ännu eger nyhetens behag, märker allmän-
heten ej så lätt denna brist, ty den njuter så mycket af att läsa
sådant, som går i samma riktning som dess egen smak, att den
ej tröttnar så fort, som den eljes skulle göra. För diktaren åter
är mödan lätt, då han får hålla sig inom redan uppröjda banor,
och han vinner fort en oerhörd produktivitet; i samma mån glömmer
han bort måttfullhetens gyllene regel, och för att vinna och fasthålla
läsarens ynnest är det hans lättaste medel att våga sig ännu längre
fram i den en gång angifna smakriktningen. På detta sätt locka
författare och allmänhet hvarandra gemensamt in på afvägar från
den sunda smaken, hvilket går så mycket lättare för sig, ju lägre
bildningsgraden är. Slutligen vaknar dock den bättre delen af all-
mänheten till eftertanke, börjar att fatta leda för den gamla kosten
och ser sig om efter sundare och bättre tillagad näring. Eftersom
det inom den mänskliga kulturens historia redan finnes en bild-
ningsperiod, under hvilken den konstnärliga smaken en gång fått
sin rätta begränsning och vunnit ideal fulländning, så är det helt
naturligt, att man återvänder dit för att råda bot för sin egen för-
villelse. Men ehuru människoanden alltid behöfver hållas i tygeln
af den sunda eftertanken, så stegrar den sig dock gärna mot t. o. m.
dess milda tvång, och vid perioder af stark reaktion är den äfven
i sin fulla rätt att söka vidga sina gränser. Så börjar åter den
gamla pendelrörelsen med en stark tendens att svänga för långt
öfver i en gifven smakriktning, tills man på nytt vaknar till efter-
tanke och söker räddning hos den antika klassiciteten.
Om man därför vill gifva en större allmänhet en profbit på
hvad den franska medeltidslitteraturen har att erbjuda och därvid
önskar lemna en sådan, som ännu i vår tid kan läsas med oblan-
dadt nöje, så är det af ofvan antydda skäl ingalunda någon lätt
sak. Docenten von Feilitzen synes dock ha gjort ett lyckligt val,
då han för detta ändamål utsåg Aucassin et Micolete. "Denna hilla
berättelse förenar nämligen flera af de egenskaper, som länge kvar-
hålla en dikt i allmänhetens ynnest. Dess grundtema är det evigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
