Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUCASSIN OCH NICOLETT. 371
har köpt Nicolett för mina penningar och låtit döpa henne
och adopterat henne, och jag tänkte gifva henne åt en
sven, som skulle skaffa henne sitt bröd på hederligt sätt.
Aucassin, er son, skulle ingenting haft att göra med det.
Men efter det är er vilja och önskan, skall jag skicka henne
till ett sådant land och ställe, att han aldrig skall få se
henne med sina ögon.
— Ja, akta er, — säger grefve Garin, — ni kunde annars
få lida mycket.
Och de skiljas åt. Vice-grefven var en mycket rik man
och hade ett präktigt hus, som vette åt en trädgård. Där
lät han stänga in Nicolett i ett rum i en våning högt upp
med en gumma, som skulle hålla henne sällskap, och så lät
han sätta dit bröd och kött, vin och allt hvad de behöfde.
Sedan lät han försegla dörren, så att man icke skulle kunna
gå ut eller in dit; och lemnade ingen öppning på rummet,
utom ett mycket litet fönster, som vette åt trädgården och
genom hvilket de fingo litet frisk luft.
Nu sjunger man:
Nicolett där sitter fången,
instängd i den hvälfda kammarn,
konstförståndigt bygda rummet,
som med målning skönt är prydt.
Mot det marmorklädda fönstret
stöder sig den stackars tärnan.
Blonda voro hennes lockar,
fagra hennes ögonbryn,
ansigtet ovalt och ljuslätt,
aldrig skönare du skådar.
Öfver trädgården hon blickar,
ser på nyss utslagna rosen,
hör på fåglarna, som sjunga,
klagar då sin ensamhet:
— Ve mig arma, ve mig fångna.
Hvarför sitter jag väl fängslad?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
