Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANER OCH NOVELLER. 443
sann och sorglig nog, utan att vara sårande och elak, såsom fler-
talet af de moderna universitetskritikerna.
sk +
Lå
Vi ha sparat till sist de två mest betydande nyheterna inom
vår berättande litteratur. — Mazhåilda Roos’ »Höststormar» och signa-
turen Erast Ahlgrens >Fru Marianne» äro icke debutarbeten, utan
alster af redan erkända författarinnor; icke korta skizzer, utan
genomarbetade, utförliga lifsbilder. Dessa båda omfattande be-
rättelser höra onekligen till det mest mogna och värdefulla, som
vår yngre vitterhetsskola hittills skänkt vår litteratur.
Väl stötes helt visst mången, särskildt bland bokens manliga
läsare, af den osunda, tomma ytlighet, som tryckt sin prägel på
figurerna och händelserna i »Höststormar». Och man kan ifrågasätta,
huruvida verkligen denna flärdfulla societetsvärld förtjänar att göras
till föremål för en konstnärlig skildring, den där ej gjort till sin
uppgift att såsom Thackeray kriticera och satirisera »fåfängans
marknad>. Men om man väl accepterat ämnet, så måste man er-
känna den talang, hvarmed det här blifvit behandladt.
Det är, såsom i flertalet af fröken Roos’ arbeten, från den
Stockholmska salongsvärlden, som motiven äro hämtade. Och den
fabel, hvari förf. inväft sina mästerligt tecknade situationsbilder, är
tvänne societetsdamers kärlekshistorier. Båda äro gifta och ha
ungdomsdrömmarna bakom sig. Här gäller det därför de erotikens
»höststormar», som ofta så mycket häftigare rasa fram öfver den
mognade kvinnans hjärta — åt hvilka hon så mycket mera passio-
neradt hängifver sig, som hon intet vidare hoppas af lifvet, icke
önskar något mer än blott dessa sista ungdomsdagars eller dessa
timmars lycka. I denna njutningslystnad utan reservation, i denna
ytliga epikureism, som icke vet af några högre mål här i lifvet,
likna bokens alla hufvudpersoner hvarandra. Karaktärerna äro så-
lunda af samma art, huru olika än temperamenten äro. I sist-
nämnda hänseende skilja de sig i två naturliga grupper. Å ena sidan
det mera högstämda paret, de koleriska och melankoliska tempera-
menten, den stolta fru Ekestam och hennes aristokratiske kavaljer,
baron Dentow. Å den andra fjärilsnaturerna, lättsinnets sangvi-
niska barn, lilla Adéle von Linden och hennes näpne löjtnant.
Afven de båda fruarnas män äro »pendanters, Båda hafva glömt
sina hustrur och lefva i sina afskilda världar för sig; Ekestam i
sina lärda forskningar, expeditionssekreteraren von Linden uti sina
protokoll och sina planer på ämbetsbefordran. Huru nu de båda
fruarnas kärleksförbindelser utveckla sig, erbjuder intet intresse i
en kort öfversigt. Den tragiskt högstämda Caroline Ekestam finner
till sist, såsom var att vänta, baronens kärlekstrånad tom och otill-
fredsställande. Han kan ej ersätta henne den hemkänsla, som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
