Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 ROMANER OCH NOVELLER.
nu saknar 1 samlifvet med barn och make. Och han har icke visat
henne något högre mål, för hvilket hon skulle anse sig kunna offra
dessas fordringar på henne och världens dom öfver henne. Hon
säger honom därför en vacker dag helt enkelt farväl; »höststormem
har mojnat af, och kvällens resignation och melankoli breder sig
öfver taflan. — Fru von Lindens lilla »liaison> kunde däremot allt
för väl hafva fortsatt månget år ännu. Det kunde ännu länge hafva
varit lika roligt att kokettera smått för hvarandra, att le åt hvar-
andras infall, sända förtjusta blickar och i någon hjärtnupen stund
drömma om lyckans obeständighet och ungdomens korthet. Deras
förbindelse var så ytlig, att dess faser kunde utan att trötta åter-
upprepas gång efter gång liksom ett annat sällskapsnöje. Men så
kom en yttre olycka och satte punkt efter deras saga. Under ett
muntert ridparti störtade Adéles häst, och hon krossades under
hans tyngd.
Fabeln och intrigen erbjuda föga intresse. Ej heller karaktärs-
teckningen bjuder något ovanligt. Fru Ekestam och hennes till-
bedjare äro väl mycket hållna i gammaldags romanstil. Endast
Adéle är en originel typ — en af dessa liksom i för liten skala
tilltagna naturer, för att vi på dem på allvar skulle vilja ställa lifvets
stora fordringar — en fjärilssjäl, älsklig just genom den barnsliga
tanklösheten i sitt lättsinne. Denna karaktär är onekligen talang-
fullt tecknad, just med den ton af naivitet, som kommer oss att
blunda för dess moraliska underhaltighet. Äfven en hel del bi-
figurer äro förträffligt silhouetterade, — särskildt den dråplige
ämbetsmannanollan von Linden.
Men det är icke härpå hufvudvigten i denna bok ligger, utan
på de situationsbilder, som däri inflickats. De äro mästerliga, dessa
gruppfotografier ur societetslifvet, — bazaren, barnbalen, sällskaps-
spektaklet, ridturen. I teckningar af denna art är Mathilda Roos
hardt när oöfverträfflig. Det är visserligen intet förvånande psyko-
logiskt djup i dem, inga skakande samhällskritiker, icke någon gr
pande stämningspoesi eller chockerande kvickhet. Men de äro så
sanna och lefvande dessa verklighetsbilder, att det är, som om
läsaren själf såge in genom nyckelhålet i salongen eller stode vid
vägen, där de ridande galoppera förbi.
Förnämligast är det dessa detaljbilder, som skänka »Höst
stormar» dess värde, som väl icke göra boken till något stort och
epokgörande arbete, men som förläna den ett mindre vanligt in
tresse såsom bidrag till kännedomen om det lif, som rör sig om-
kring oss. — Att Mathilda Roos är en spirituel och underhållande
berättare, behöfver ju ej tilläggas.
»Höststormar» stod redan 1882 som följetong i Stockholms
Dagblad och väckte då ej ringa uppseende, särskildt just i hufvud:
stadens societetskretsar. Vissa grannlagenhetsskäl hafva hittills af
hållit förf. från dess utgifvande i bokform. Men att hon efter
- mkmanern =
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
