Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMKOMSTEN FRÅN JAGTEN.
449
När riddarn kommer, de käckt sig räta;
Förgäfves dock — han dem icke märker,
Ej väktarn ens, gamle juten Sverker,
Som står och bugar. Han tycks förgäta
Allting omkring sig, han blickar dyster
Och skum framför sig, ej alls sig lik.
Nog är han barsk, när så lynnet lyster,
Men ingen förr har sett honom slik.
— Ha slemma tidender nått hans öra
På nytt om Puke och Engelbrekt,
Om detta uppror, så lömskt, så fräckt,
Om bondehopar, som örlig föra
Och drista fäste och borg förstöra
För kungens fogdar en efter en.
Är kanske hans tur nu kommen re’n?
Två gynnare utaf misstänkt slag
Utgöra del af hans fångst i dag,
De ströko kring här på smyg i skogen,
Men kopplet fann dem och gjorde skall;
Hans bästa hund fick en pil i bogen,
Men han skall hämnas sin älsklings fall.
Därnäst i ordningen följer bytet:
Två stolta älgar fått böja knä
I täta snåret, där de sökt lä.
— Att vara högdjur, det medför lytet
Att ej gå obekant och förtäckt
Så lätt som småkräk och dvärgaslägt.
De styckats redan på själfva platsen
Fullt enligt regelrätt jägarsed,
Och nu af ryttarne två i led
De forslas hem allt i följd med satsen:
»Åt honom ära som ära bör»;
Ty främst bärs kronan på skyhög stör
En sextongrenig å breda pannan,
Se’n komma bringa och flank på annan,
Det grofva korset på ännu en,
Så jättens väldiga, långa ben.
Ny Sv. Tidskr. 8:de årg.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
