Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 OM MÅNGFÄRGAD MARMORSKULPTUR.
och ej minst af oss, ty fastän förborgadt ligger i denna kost-
bara inrättning i templets väggar ett starkt vittnesbörd om
att konstnärerna ej älskade att låta öfvermåla sina fulländade
marmorstoder, och hällre någon gång sökte på konstigt och
dyrbart sätt, som ej upphäfde monokromien, åvägabringa en
varmare ton på den hvita ytan än genom verklig målning
eller färgning. Men ej endast åt marmorn utan äfven åt
elfenbenet skulle denna värme beredas, hvilken omständighet
talar tydligt emot påståendet, att figurer af elfenben rent af
måste ha varit målade. Plinius, som annars ifrar så mycket
emot lyxen, berömmer här konstnären för hans kostbara upp-
finning, något som han helt säkert ej hade gjort, i fall påmål-
ning gjort samma eller till och med bättre nytta. Men äfven om
det annars hade varit en allmän sed att måla så väl hvita
marmor- som elfenbensstoder, så skulle Plinius icke hafva kunnat
uttrycka sig så enkelt i denna berättelse, utan han hade måst
säga, att dessa stoder varit omålade, eller att konstnären velat
ersätta färgerna genom denna invention eller något dylikt; då
han så ej gjort, måste det varit obehöfligt, emedan hvita sta-
tyer varit allmänna. Man kommer vid denna berättelse när-
mast att tänka på Rauchs statyer af konung Vilhelm «II och
drottning Louise i Charlottenburgs mausolé, hvilka ses i blå,
och Danneckers Ariadne i Frankfurt a. M., som ses i röd be-
lysning.
Slutligen ännu en berättelse, som visar, att de berömdaste
statyerna varit omålade.
Hos Lukianos försöker en viss Lykinos att framställa en
fulländad kvinlig skönhet genom sammansättningen af de
skönaste delarna på de berömdaste antika skulpturverk. De,
som tjäna till denna (visserligen absurda) sammansättning äro
följande: Den knidiska Afrodite af Praxiteles; Afrodite i
trädgårdarna af Alkamenes, den lemniska Atene, amazonen
af Fidias och Sosandra af Kalamis. Efter det Lykinos har
nämnt de skönaste delarna af dessa fem ryktbara bildstoder
och menat, att nu skulle bilden vara ett fullkomligt skönhets-
ideal, anmärker Polystratos, att ännu fattas en väsentlig skön-
het i bilden af en skön kvinna. »Och hvad skulle det vara?
frågar Lykinos. »Helt säkert ingen småsak>, svarar Polystra-
tos, »eller menar du, att färger föga bidrager till skönheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
