Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMEOS JULIA. 21
Zetterschöld.
Det är starka ord.
Fru Ramberg.
Jag talar, som jag kände det då. Det är länge se’n.
Länge, länge!
Zetterschöld.
Det smärtar er att berätta? Så sluta då hällre.
Fru Ramberg.
Åh nej. Det smärtar inte. Inte nu mer.
Han tog emot min beundran så, som jag gaf den —
som sin rättmätiga egendom. Hvarför skulle han inte det?
Jag var så skygg och rädd; han tycktes mig så stor och jag
så ringa; jag var nästan tacksam öfver att få beundra ho-
nom. Jag vågade knappt svara, då han talade till mig, jag
hade blifvit som stum, min tanke och handlingskraft för-
lamades i hans närhet, och det var som om hela min själ
koncentrerats i två vidöppna ögon, med hvilka jag betraktade
honom — oafvändt — medan hvarje hans ord ristade sig in
i mitt minne som skuret med en diamant.
Zetterschöld.
Och det var Frits Almquist! Och ni!
Fru Ramberg.
. Ja Hvad gör föremålet? Känslans innerlighet är allt.
Ah, jag var så naiv. Hela dagen gick jag omkring och
tyckte, att jag bar en stor och härlig värld inom mig, en
värld full af musik, till hvilken jag icke visste ord. — —
Orden egde han, inte jag. Jag bara hörde, drack, berusade
mig i melodien. Men allt detta som jag kände så rikt, det
kunde jag ge igen — i hans skådespel.
Zetterschöld.
Hans första stora succés, som ni skapade — kanske af
intet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
