Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALPHONSE DAUDET. 219
ning, mäktar icke att se en enda sak, sådan den är; och det
egendomliga är, att han själf tror hvad han säger, att han ljuger
för sig själf lika mycket som för sin omgifning. Numa blir
en lekbåll för sin oroliga hjärna och förledes af sin inbill-
ning till de oerhördaste luftsprång.
Tartarin är begåfvad med samma underbara fantasi.
Om han uppdrager en konturteckning af Shanghai, har han
varit där, tror det fullt och fast och fråssar i sina minnen.
Tartarin från Tarascon gör en åsna till ett lejon, en blind
och tam lejoninna till ett af Atlas rytande odjur, en morot
till en baobab och en rofåker till Sahara. Det blinda lejo-
nets hud, hvilken hemskickas till Tarascon, blir för Tartarins
landsmän icke ett, men tjugu lejonskinn, och den vanskapliga
kamelen, som förföljt Tartarin på vägen, blir, då den beun-
dras, icke Don Quixotes ök, men ett djur, hvilket har sett,
hur han fält de tjugu lejonen. »Man måste vara från södern
eller känna det mycket väb, säger diktaren, »för att förstå,
hur talrikt denna typ förekommer hos oss>.
Återvänder man nu till skalden själf från dessa typer,
finner man, att de utgöra ett slags bild af hans temperament.
Tartarin i rofåkern, väntande på sitt lejon, är enligt Daudet
icke annat än hans porträtt, och en god del af de stäm-
ningar, Tartarin genomlefvat, säger han sig ha erfarit under
vistelsen i Algeriet. Så blir det äfven fallet med Numa Roume-
stan och tamburinspelaren. Den, som läst romanen, känner
denna episod, hvilken upprycker på en plats bredvid hufvud-
handlingen i boken. Han erinrar sig Valmajour, tamburin-
spelaren i Aps, hvilken Numa genom de öfverdrifnaste och
mest lysande förespeglingar narrar till Paris och där lemnar
åt sitt öde.
En morgon infinner sig en sydländsk tamburinspelare,
uppvaktande Daudet med ett litet bref från skalden Mistral.
Je tenvoie l’ami Buissom, heter det, »il est tambourinaire
et vient se montrer å Paris, pilote-le!> Buisson börjar spela,
Daudet lyssnar förtjust, och eldad af sin lifliga fantasi, bör-
jar han drömma. Han är icke mer på vindskammaren i Paris,
men i Provence; han känner milda dofter, som uppstiga om-
kring honom, ser, hur farandolen slingrar fram under plata-
nerna, » de stora vägarnas hvitglänsande dam, öfver de af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
