Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 F. BAUDITZ.
uppbygga kyrkan i dess ursprungliga stil, men borgmästarens dotter,
den sköna Regina, förälskar sig i honom och narrar ringen ifrån
honom, och nu gifver Kurt efter för borgmästarens önskningar
och bygger om kyrkan i öfverlastad barockstil, samtidigt med att
han gifter sig med Regina. Men på bröllopskvällen begär hon
att få upplysningar af honom om ringens betydelse. Så snart
Kurt får se ringen, är han emellertid som förvandlad, han kallar
på Esther, och hon visar sig åter för honom. Men i samma ögon-
blick störtar stormflodens böljor in öfver staden och uppslukar
den. Kurt föres emellertid af Esther ned till den osynliga staden
på hafvets botten, där den gamla kyrkan står i all sin härlighet
och från hvilken nu klockorna kalla unga och gamla till Kurts
och Esthers rätta brudfärd. Äfven detta drama eger den äkta.
romantiska poesiens fängslande makt, äfven i detta möter man den
Drachmannska lyriken i flera sköna, stämningsfulla sånger, och om
»Esther» likväl ej gör ett fullt så starkt intryck på läsaren som
»Tyrkisk Rococco>», beror detta helt säkert derpå, att ämnet blifvit
användt för ofta, i alla händelser med få afvikelser, af andra för-
fattare. Ty »Esthers> ring är ju smidd af Aladdins gamla lampa,
och såväl Drachmann själf som hans vän, den tyske sagoförfattaren
Rudolf Baumbach, har — något, hvarpå författaren för öfrigt
uti förordet uttryckligen fäster uppmärksamheten — förut behandlat
samma ämne.
För Karl Gjellerup har året 1888 näppeligen varit så lyck-
ligt. Hans på våren utkomna skådespel, Bryllupsgaven, var ett
försök att gifva en handling rococotidens färg genom att förlägga
den till August den starkes hof i Sachsen. Med den smidighet
och behändighet, som är egen för Gjellerup, har det också lyc-
kats honom att teckna en bild, som i alla väsentliga hänseenden
bär prägeln af att vara ett troget återgifvande af förra århundra-
dets galanta Sachsen, och särskildt en figur i pjesen, en smidig
bofman, som förstår att reda sig eller slingra sig fram genom
hvilken situation som hälst, är förträffligt funnen. Men som helhet
gör stycket ett matt intryck. Tiden, platsen och de historiska
förhållandena hafva för liten betydelse för danska läsare för att
kunna väcka intresse, och själfva handlingen, en kärlekshistoria
mellan furstens mätress och föreståndaren för tafvelsamlingen, är
för liten och obetydlig för att kunna ge lif åt stycket. På några
enstaka scener när —- en hofmaskerad — är »Bryllupsgaven> där-
för i det närmaste hemfallen åt den enda afgjordt otillåtliga gen-
ren, den tråkiga. Detta kan man däremot ingalunda säga om för-
fattarens tragedi Hagbard og Signe. Öhlenschläger har, som be-
kant, skrifvit en tragedi med samma namn och behandlande samma
ämne, men man måste gifva Gjellerup rätt däri, att detta icke bör
utgöra något hinder för en yngre författare att återupptaga detta
nordiska Romeo och Julia-ämne, när behandlingen är så i grunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
