Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 F. BAUDITZ.
ett par månader, och talrika anteckningar och utkast bland för-
fattarens efterlemnade papper vittnade om, att han hade idéer och
motiver till ännu flera. Men det märkvärdigaste är, att denna
eftersommar hos den redan till åren komne författaren har fram-
bragt en samling dikter, som obetingadt stå icke blott i jämnhöjd
med, utan till och med öfver den lyrik, han alstrade under sina
bästa mannaår, och af hvilken dock icke så få dikter, såsom t.
ex. »Naturaanderne»>», höra till det skönaste och renaste i vår nyare
litteratur. Molbech var en elegisk natur, böjd för svårmod och
melankoli, men han var också en manlig och käck försvarare af
det han ansåg vara det rätta och ’en oförtruten kämpe mot all
råhet och vårdslöshet inom skaldekonsten. Som försvarare af ro-
mantikens härlighet, som dennes hänförde odlare stod han i åra-
tal främst i striden mot den framträngande realismen, och i hans
sista dikter lågar ännu det oböjda kämpemod, den fasta tro på
skönhetens och poesiens rätt, som aldrig öfvergaf honom. Ännu
kunde han —: det visar den bitande satiriska dikten »På Holbergs
Jubileumsdag» — med kraft svinga svärdet mot motståndarne,
men hufvudinnehållet af samlingen utgöres dock af stämnings-
dikter, veka och vemodiga och alla präglade af det fina formsinne,
den renhet i språket och den musikaliska rytm, som alltid ut-
märkte Molbechs skaldskap. Därför var också den yngsta diktar-
skolans böjelse för löjliga, tillskrufvade ordställningar och rim, allt
detta »språkjapaneseri>, hvilket liksom en -farsot.inträngt hit från
de franska dekadensförfattarnes vanvettiga poesi, honom innerligt
motbjudande. Han afslutar också en af sina sonnetter med föl-
jande gyllene ord:
»Nei Rim skal vere simple, fulde, klare,
Som Strengespillet, der en Sang ledsager
Og ikke selvkjert Öret til sig drager;
Eller som Hammerslag, der klangfuldt svare
Til Tankens Kraft, når Sjelen ståer i Lue —
Men ikke Bjaelder på en Narrehue.»
Huru djup och själfull Molbechs diktning kunde vara har
man ett bevis på uti den vackra dikten »Ved Hans Bröchners
Grava. Bröchner var på sin tid professor i filosofi och af öfver-
tygelse fritänkare, liksom Molbech var kristen. Men i de ord vid
vännens graf, hvari skalden låter Bröchners ridderliga och öppna
karaktär vederfaras full rättvisa, höres icke en förebråelse, klingar
icke en ton, som icke andas aktning för vännens genom andliga
strider tillkämpade ståndpunkt. Det finnes knappt i hela vår lit-
teratur en ädlare dikt än just denna, och ensamt den skulle vara
nog att ge diktsamlingen sitt värde. Men denna samling, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
