Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MILES STANDISHS FRIERI. 41T1
Han var af ädel börd och kunde ju spåra sin härkomst
ända till Standish af Duxbury Hall i Lancashire, England,
hvilken var son till Ralph, hvars fader var Thurston-.de Standish;
skulle ha ärft ofantliga gods, om han icke bedragits,
förde sin ättesköld än med en glänsande hane till hjälmkam,
samt med stripade fält och hvad eljest hörde till vapnet.
Han var en ärans man, ett ädelt och hederligt hjärta.
Var han än grof, så var han dock god. Hur hade han icke
vårdat de sjuka nyss med en hand så öm som en kvinnas.
Tämligen häftig och het — det kunde ej nekas — och envis,
barsk som en äkta soldat, men hjärtlig och alltid försonlig.
Icke en man att bele och förakta, fast liten till växten,
ty hans hjärta var stort, var ridderligt, ädelt och modigt.
Hvilken kvinna som hälst i Plymouth, — ja, uti England,
kunde känna sig stolt att nämnas hans ärade maka!»
Dock som han talte sig varm med de enkla och dråpliga orden,
glömmande rakt sig själf och full af beröm för rivalen,
flickan log som en skälm, och med ögonen fulla af skrattlust,
sade med darrande röst: »Hvi talar du ej för dig själf, John?»
IV.
John Alden.
Ut i det fria med hast John Alden, brydd och förvirrad,
rusade lik en förryckt och vandrade ensam till hafvet,
gick där fram och tillbaks och blottade hufvu’t för blästen,
svalkande pannans glöd och elden och febern inom sig.
Såsom när stilla en gång i uppenbarelsens strålglans
Herrans stad för Johannes blick ur himmelen sänktes,
så med molniga murar af jaspis, beryll och safirer
purprade solen sjönk, och öfver de lyftade tinnar
strålade ängelns gyllne rö, som staden uppmätte.
»Hell dig, du österns vind!» han ropade, jublande, hänryckt.
»Hell dig, du österns vind, som från hafvets dimmiga öknar
far öfver fält utaf alg och oändliga slätter af sjögräs,
far öfver klippiga ref och Atlantens grottor och lunder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
