Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484 E. G.
det är Meiningarnes princip, och de hafva förvisso vunnit på
att fasthålla den. Att den hos dem gör sig gällande, därpå
har den, som följt deras Stockholms-repertoar, funnit exem-
pel i allt hvad de här gifvit. Jag behöfver blott påminna om
sista akten i »Der Kaufmann von Venedig», där den friska
fläkt af renässansens lefnadslust, som Shakespeare där, jag
ville nästan säga omedvetet, inlagt, slog emot oss från den
månskensbelysta parken vid Belmont, då de trenne älskande
paren återförenas till kärlek och lycka ofvanpå alla de sviå-
righeter, faror och mänskliga svagheter, som de föregående
akterna skildrat. Eller kroatlägret i »Wallensteins Lager»,
där dessa halfvilda, smutsiga, trasiga, ständigt tuggande kvin-
nor ej taga någon del i hvad som tilldrager sig mellan de
infödde tyska krigarne och marketenterskorna, förr än de
med vidskeplig vördnad på knä åhöra munkens ordlekande
straffpredikan eller taga den Pappenheimska marsch-sången
som dansmusik till sitt hemlands uppsluppna danser, — huru
skildras ej blott genom denna grupp de sammanrafsade,
tygellösa härskarorna i den store fältherrens sold? Och läger-
taflan vimlar af dylika grupper.
Om nu denna princip alltid fått det bästa uttrycket och
den åsyftade stämningen alltid varit den riktiga, därom kunna
naturligtvis finnas olika meningar. Den, som ej är van vid
den tyska deklamationens höga patos, saknade mångenstädes
enkelhet och natur, såsom t. ex. hos Johanna d’Arc så som
denna roll gafs enligt samma uppfattning af alla de fyra
framställarinnorna här. Det var hela tiden den gudasända
profetissan, aldrig den ringe herdens dotter, som talade.
Men detta är ej någon berättigad invändning mot principen
som sådan, och jag tror, att den, som blifvit gripen af denna
sida af Meiningarnes föreställningar, på så många ställen fått
lära något nytt, som: han förut ej sett eller tänkt sig, att
han ej gärna vill slå den hand, som satt dit förtecknen, d.
v. s. som bestämt tonarten, på fingrarna.
Det vore ett missförstånd att på grund af det nu sagda
antaga, att denna sida af regissörens uppgift är hos Meinin-
garne ensidigt förherskande. Det kan vid en kritisk under-
sökning af dessa föreställningar ej nog framhållas, att deras
största förtjänst är jämnheten, allsidigheten i deras sträfvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
