Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En konsert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En konsert. ’ 13
niskor, äta rökt lax och spenat, gå på två ben och dricka svagdricka
i fall de äro törstige; de skola prompt hafva något högst originelt;
besynnerliga öden, besynnerligt utseende, besynnerlig frack och ännu
besynnerligare permissioner; äro de nyktre af sig, måste en brinnande
kärlek koka i deras hjerta, eller också hafva de begått stora ogerningar;
äro de tvärtom, så få de naturligtvis sina skönaste inspirationer i
samma mån som de ragla; och ligga de i rännstenen, är detta ett
ojäf-aktigt bevis af en hög originalitet.
Jag kände väl icke af hr Pinaquintos föregående lefnadssätt mera
än hvar och en annan italienares, d. v. s. alldeles intet, men hvad
gjorde det till saken? Han spelade på fiol, hade en viss fermeté i
fingrarne och strök sin stråke med smak; hade till på köpet en
veritabel cremonesare, öfverdragen med klassiskt damm; det var nog, karlen
måste vara ädel, stor, utmärkt, och just klippt och skuren att blifva
ämne för en följetongsartikel eller kanske till och med en novellunge.
Jag författade derföre en artikel med följande titel:
Ett äfventyr i Venedig.
En skön höstafton, en af dessa herrliga qvällar, då månen hänger
såsom en fridssköld i den azurblå etern, stod en yngling försänkt i
djupa tankar på den lilla bron, som i en enda båge springer öfver S:t
Marcokanalen, der den utlöper i den stora, på hvilken i lugna qvällen
blott några få gondoler korsade hvarandra. Än försvunno de i
husradernas skugga, än stucko andra fram och ilade, förda af jemna årtag,
öfver den försilfrade sjön, som, lugn lik en spegel, låg infattad i sin
marmorram.
Ynglingen stod länge qvar på sin plats, såg oafvändt åt kanalen
och tycktes icke märka de långa rader af promenerande, hvilka under
glada samtal passerade bakom honom från promenaden. Det är en
utländing, som beundrar vår stad, sade litet hvar och hade nog
fosterlandskänsla att ej störa hans beundran för det sköna Venedig, hafvets
åldrande drottning. Småningom tystnade den rörliga staden; det blef
stillhet bland marmorpalatsen, och slutligen hördes icke en gång
gon-dolierernas sång eller en gitarrs enformiga ackompagnemang till ett
sydländskt kärleksqväde, som förut här och der hade i otydliga brutna
ackorder letat sig fram mellan pelarraderna af de månbelysta palatsen,
eller från djupet af någon i mörkret smygande kanal. Ännu stod yng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
