Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En konsert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f 4 yS berättelser, skizzer ock noveller.
lipgén qvar och hans gondol, hvars förare kastat öfver sig sin kappa
xbch slumrade, låg sakta gungande för tidvattnet, hvars långa utbredda
vågor knappt märkas, men dock alltid gå sin jemna gång, endast
brutna i lagunernas irrgångar, ej hämmade.
»En skön verld!» hviskade ynglingen för sig sjelf; »huru skönt
att lefva och dö under en sådan himmel! Jag är lycklig», fortfor han;
»men hvarföre står jag då här? det är något löjligt att njuta sin lycka
på en bro - och en sådan», tillade han med en inre fasa, »som
ligger så nära - bly kamrarne. Ack, om jag kunde rädda er alla,
olyckliga offer för orättvisa och förföljelse!» utropade han slutligen och
räckte sina armar mot det herrliga, men i historien så blodiga Palazzo
publico - det forna dogernas palats.
Ynglingen ämnade gå, hans känslor hade blifvit på ett smärtsamt
sätt störda af gamla minnen och nya bilder af gömda fasor i det
glänsande marmorberget, då han hastigt kände en hand klappa sig på
axeln, och han vände sig om.
Han ryste tillbaka af en viss oförklarlig fasa vid anblicken af ett
vildt, brungult ansigte, som med en smärtsam dragning i hvarje muskel
bevisade åratal af själslidanden. De insjunkna ögonen, det vildt
kringkastade håret, som i oordning nedföll på axlarne, fullbordade den
sorgliga bilden af en menniska, som länge, länge kämpat den hårda striden
mot smärtan; men som hvarken hunnit falla eller segra. Slutligen bröt
den främmande tystnaden.
»Jag har hört ert ädla utrop», sade han med af brådska darrande
röst, »jag är ett af blykamrarnes offer - rädda mig, yngling! tillade
han och fattade hans hand mellan sina magra fingrar, »rädda, rädda
mig! - Låt gondolieren föra mig blott öfver stora kanalen, blott
ett litet stycke - jag har en vän der, som väl ej väntar mig -
men . . . .»
»Gerna, herre!» sade ynglingen rörd och lyfte ofrivilligt på sin
lätta halmhatt - han kände att olyckan är vördnadsvärd. »Gerna!
- Pietro!» ropade han, »vi fara.»
Pietro uppreste sin senfulla gestalt i gondolen och såg något
förundrad på sin unge herres misstänkta sällskap; men han teg, ty han
älskade ynglingen, som en längre tid bortåt alltid stigit i hans gondol,
så ofta han kommit åt den trakten af staden.
De begge passagerarne stego uti och gondolierens afmätta taktslag
förde farkosten pilsnabbt öfver vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
