Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyra studenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 Berättelser, skizzer och noveller.
Den, som först bröt det muntra laget, var Gyllenstråle, han tog
kansliexamen och lemnade akademien, för att söka sin lycka i
Stockholm, der han egde stora slägtrelationer och der sålunda en lysande bana
utvecklade sig för honom. Han reste, sörjd och saknad af sina
vänner, såsom en öppen, glad och treflig kamrat, och som den, hvilken
på grund af en finare och mera regelmessig uppfostran, varit ett slags
»styre» för de öfrige, en sådan vän, som gjorde, att deras
gemensamma nöje så der någorlunda antog egenskapen af ett lagom -
nemligen i den bemärkelse, som det kan hafva bland lustige bröder.
Gyllenstråles bortfärd gjorde en lucka i brödraringen, och snart
derefter gaf Wimmerkant hela lärdomen på båten, helst som det »slog
slint» i examen, då en af examinatorerne berättade honom, att han
kunde taga sig tid att läsa något bättre till en annan termin, med ett
ord, att han blifvit differerad.
»Jag ger dem fan», sade han. till sina vänner, »det här duger
inte; jag blir bokhållare hos far min och låter dessa latinska krukor
sitta der de sitta», och dermed for han sin väg och gick in i sin fars
handel.
Ehrnfried deremot blef qvar och blef magister, blef docens i
filosofien och slutligen professor vid universitetet.
Han hade redan länge bland kamraterne blifvit kallad »poeten»,
ty han skref ganska bra vers, och i allmänhet hade hans språk ett eget
välljud och hans idéer en friskhet och saftrikhet, som förrådde, att de
uppsprungit ur en fruktbärande jordmån; men på samma gång hade han
själsrikedomens vanliga fel, att förgylla allt med guldet ur sin egen själ,
att adla allt genom sitt eget hjertas adel, att, med ett ord, bygga sig
en verld, helt olika och alldeles isolerad från den verkliga, och att döma
falskt om så väl personer som händelser.
Han fann i lifvets prosa alltid rytm och takt och ansåg det för
poesi; huru han än skulle sammanhänga de spridda satserna af
men-niskolifvets rondo, viste han alltid att bringa det i harmoni. Han var
nemligen en menniska, som såg allting i stor skala och som stod utom
verlden, då deremot andra anse sig som medelpunkten deri; allt var
derföre honom nära, ty han öfversåg allt, men också kände han ej
hvad sjelfviskhet ville säga; egoismen är prosans stamfader.
Jonsson, bondsonen Jonsson, den passive deltagaren i studentlifvet,
gick igenom seminarium, tog utexamen med heder och reste till sitt
stift, der han lät prestviga sig och fick missiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
