Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyra studenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fyra studenter. 43
hade följt med sin tid, och dertill behöfs ej mera, än alltid vara ung
till själen och anse hela lifvet för en studenttid. Så snart man ej mer
anser sig som studerande, utan tror sig vara öfver tiden, då går tiden
ifrån oss och vi blifva efter.
Detta hade likväl ej Ehrnfried gjort, han var ännu, såsom man,
den gamle studenten, den öppna, redliga, glada menniskan, som han
fordom varit.
Men Jonsson, som, enligt Wimmerkants utlåtande, fordom hade
»ruter i sig att bli en riktig bondkaplan», hade också blifvit en riktig
hedersman, som innesluter sig inom sin socken, liksom en snäcka inom
sitt skal, som lefver blott för att bruka sitt boställe och sköta tjensten
någorlunda. Hela den yta af poesi, han hade antagit vid akademien,
hade blifvit bortnött; han var en ganska vanlig menniska; han anslogs
ej mera af de gamla, välkända tonerna, ty de strängar i hans själ,
som fordom ljudade lika med de andres, hade blifvit omstämda eller
hade sprungit af.
Den Jonssonska familjen var stöpt i samma form, alla krusade
för ^professorn», men ingen tycktes kännas vid vännen. Der var
tråkigt, och om ej barnen varit, hade Ehrnfried dött af ledsnad innan
frukosten. Nu tog han dem i knäet, lekte med dem och berättade dem
sagor, och barnen kände igen den gamle vännen; de, men ingen annan,
läste i hans snillrika ögon hvad han kände, och de hyllade sig till
honom, bemötte honom som en af sina jemnåriga och sågo ej annat, än
att han var ett stort barn; - det var sant: den snillrike, den
namnkunnige mannen var ännu ett barn.
Barnen fingo väl otaliga påminnelser om, att det ej passade att
vara så efterhängsna; föräldrarne gåfvo blickar och vinkar, men
ingenting hjelpte, barnen viste bättre än de gamle hvem de hade för sig
och fortforo med sin lek.
Ändtligen var frukosten förbi och Ehrnfried tog afsked; pastor
Jonsson med sin fru kunde aldrig nog ursäkta den sparsamma
anrättningen, och pastorn försäkrade, att om han vetat af så »rart»
främmande, skulle han väl haft en butelj portvin hemma.
Ehrnfried reste och drog en djup suck då han for genom byn.
Det är en bitter erfarenhet att ej återse en vän, fastän man träffar
honom.
Men resan fortsattes, och den evigt unga naturen, björkarne, som
ännu buro samma drägt som i hans barndom, foglarne, som ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
