Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyra studenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fyra studenter. 47
åt oss begge; känner bror inte igen honom?» sade Wimmerkant och
förde presten fram till Ehrnfried.
»Ödmjukaste tjenare! nej, jag kan inte, nej, verkligen», återtog
presten, »jag förmår inte påminna mig, dragen äro mig bekanta, det
är säkert; jag ber om ursäkt, om bror täcktes presentera oss - ha ha,
man förändras med tiden.»
»Ja så, J kännen ej hvarandra; jo, se der får jag äran
presentera professor Ehrnfried och kongl, hofpredikanten prosten Krypen för
hvarandra.»
»Ehrnfried, ja så, ödmjukaste tjenare, min heders broder», sade
Krypen, som alldeles icke blef Öfverraskad, hvilket var fallet med
Ehrnfried, för hvilken hela uppträdet med dörren nu stod lifslefvande.
»Ödmjuka tjenare, min bror», blef hans korta svar.
»Det fägnar mig oändligen att återse bror. Fru patronessan»,
fortfor Krypen, vändande sig till frun, »fru patronessan kan ej
föreställa sig, huru glädjande och liksom värmande för hjertat det är att
åter träffa en gammal vän och kamrat; ack ja, herre Gud, hvad vi
haft många roliga stunder tillsammans; det studentlifvet, det
student-lifvet - det glömmer man aldrig.»
På detta sätt fortsattes samtalet, enstafvigt å Ehrnfrieds sida,
mångordigt och grant å Krypens. Wimmerkant samtalade med sina
vänner, de begge affärsmännen. De voro inne i jernpriser och
råg-priser, kursen på London och Hamburg, disputerade dock så, att
värden fick rätt öfver alla frågor, ända tilldess spelbordet i ett annat
rum drogs fram, och man bjöd Ehrnfried kort. »Nej, jag tackar, jag
spelar icke.»
»Det är skada», sade Wimmerkant, och satte sig med sina tre
vänner, hofpredikanten Krypen inberäknad, vid spelbordet. »Hör på,
flickor, min vän professorn är musikalisk, roa honom med musik.»
För att något göra, förenade sig Ehrnfried i denna begäran, och
sedan Adelaide Charlotte fått sig en befallande blick från mamma, satte
hon sig till pianot. Nu började flickan att bläddra i noterna och innan
kort drog hon till med en aria af Rosini, så halsbrytande som möjligt.
Hon sjöng och sjöng; Ehrnfried förskräcktes öfver detta grufliga
drillande, han tyckte att strupen användes som en barnskallra och
beundrade icke röstens skönhet eller hennes anlag, ty af det slaget egde
hon intet, utan han endast undrade öfver huru det var möjligt att
inöfva en sångmaskin så pass. När hon slutat sitt första stycke, stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
