Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyra studenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£ö " Berättelser, skizzer och noveller.
femton år, ett par stora vildbasare begge två, ungefär som i vår
ungdom - kom med, Ehrnfried. Det är skada», sade han, »att jag ej
har någon hustru, du skulle känt min älskade Aurore, hon är död -
nå väl, bror, det der vill jag ej tala om med dig, du kunde bli
sorgsen liksom jag - nå väl, du får roa dig så godt du kan hos en
stackars enkling.»
De begge gamla vännerna sympatiserade som fordom. Baronen
hade bibehållit hela sin ungdomsfriskhet, skrattade ännu hjertligt åt
sina gamla minnen och roade sig åt sin vän Ehrnfried, som hade råkat
så illa ut hos de tvenne andra ungdomsvännerna.
»Ser du», sade han slutligen, »man förändrar sig lätt, men vi
hafva ej gjort det; visst har jag mina fördomar liksom du dina; men
vi påminna oss likväl med glädje den tid vi varit unga. Vi buro oss
väl någon gång litet dumt åt; men vi menade intet illa dermed; vi
gjorde väl någon gång litet besvär, men alldeles icke för att göra oss
märkvärdiga.»
Ehrnfried blef flera dagar qvar hos sin vän, det var lust och
glädje; ändtligen reste han och baronen bad honom vid tillfälle helsa
på honom i Stockholm. »Här är jag solo, men der kan jag bjuda
dig sällskap af bildade, älskvärda menniskor, der finnas många sådana»,
sade han.
Ett år derefter kom Ehrnfried till Stockholm och besökte sin vän.
Han hade en talrik societet hos sig; baronen var ej här klädd uti den
lediga sjömansklädseln, och hans sätt att vara var ej heller så ledigt
som förut, hans ord icke så hjertliga. Han presenterade Ehrnfried för
sina gäster och samtalade rned honom och dem sä, att han alltid
framstälde snillet Ehrnfried, och vetenskapsmannen Ehrnfried, men
högst obetydligt den gamle akademikamraten Ehrnfried.
Denne fann klart, att om han ej varit vetenskapsman, om han ej
utmärkt sig genom sina skrifter, hade han ej blifvit så emottagen, som
nu var händelsen; han blef missnöjd med sin gamle vän, som blott i
ensamheten var hans vän, men i sällskap blef hans beundrare.
De flesta menniskor hysa liksom en jalusi till sina egna förtjenster;
om man älskar ett snille för hans snilles skull, en lärd för hans djupa
kunskaper, förefaller det honom sjelf liksom man beröfvade \&&$ person
något af den kärlek han önskar och efterlängtar.
Vi fordra att vi i alla lifvets skiften, huru vi än förändra oss,
hvilka yttre förmåner vi än sakna eller ega, vi dock skola älskas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
