Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grannflickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grannflickorna. 65
Med den gunstige läsarens tillåtelse (det är väl endast en
artighetsformel, men för öfrigt lika god som många andra, ty jag gör likväl
i det fallet hvad mig behagar), med herrskapets tillåtelse således, hoppa
vi öfver några år och införa herrskapet - med förlof - i den lilla
kojan.
Der sitter nu Johanna blomstrande som förr i sin väfstol; en
gammal gumma, hennes mor, sitter bredvid och spolar, och en liten flicka
tultar omkring golfvet och plockar upp spolpapper åt mormor; men ute
i verkstaden står Lindgren och tvättar en liten rödmosig och fet pojke
i ansigtet; det var sonen som råkat att hälla politurflaskan öfver sig
och nu upputsades, så att Johanna ej skulle märka någonting af hvad
hon kallade »karlarnes osnygghet».
Lindgren var lycklig och höll ännu af sin Johanna lika mycket
som förlofningsdagen; det enda som generade honom i hans äktenskap
var, att han ej utan påtal kunde komma till bordet utan att förut
borttvätta polituren från fingrarne. Det är verkligen intet att skratta
åt det, mitt nådiga herrskap; politur är nemligen en brun vätska, som
svarfvare begagna för att få sina arbeten blanka, denna vätska biter in
och blir qvar med en förtviflad envishet, och att aftvaga sådant, är
nästan värre, än att renskölja en fläckad karakter eller taga ut en
oljefärgsfläck på en merinoschal; således var detta visserligen ett slags
huslig olycka, af hvilken andra svarfvare icke lida, men hvad ville vår
hederlige Lindgren göra; Johanna hade ett argument, som ej kunde
disputeras, nemligen: »så gjorde salig far», och efter salig fars modell
måste Lindgren vara lycklig.
Emellertid kunde Lindgrens arbete nätt och jemnt underhålla
familjen, men ingen knotade, alla gjorde sig en liten möda att behaga
hvarandra; ty så gick det till i salig fars tid - märken noga: de sökte
att behaga hvarandra och icke blott andra, deri ligger hemligheten af
huslig sällhet.
I det stora huset se vi Regina, numera friherrinnan Jules, som
hon, till skilnad från andra friherrinnor af samma tillnamn, gemenligen
kallades; hon tycktes sjuklig, men prakten är utbredd omkring henne,
och med ett svagt smålöje betraktar hon sig i en stor trymå; den nya
Folkerska negligéen klär henne ganska väl.
Jules inträder. Hans ansigte är äfven något blekt, ögonen matta
och intet sägande;
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller» 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
