Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grannflickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grannflickorna. 67
ett flatskratt och gick. – »Annette lilla», sade han till kammarjungfrun,
som stod i tamburen, »gif friherrinnan litet stillande droppar, hon har
fått ett af sina vanliga anfall.»
Om aftonen var stor soupé hos baronens; friherrinnan var skönare
än någonsin, helsans rosor blommade på kinderna och glädjen strålade
ur ögonen, då hon mottog sina gäster med ett oöfverträffligt behag.
Baronen var qvick, skämtande och förekommande som vanligt; lilla
Emerence, deras enda barn, inbars och beundrades af gästerna, hvilka
med högsta intresse afhörde barnets joller. Det var vackert som modren
och qvickt som fadren; med ett ord, det var förtjusande - allt var
som det borde.
Ack, hvad friherrinnan är lycklig, hviskade man sins emellan så
högt, att hon hörde det sjelf, och hon kände sig verkligen i detta
ögonblick lycklig, hon var afundad och trampade gerna på sin sällhet, för
att kunna låta folket säga, att lyckan låg för hennes fötter; det finnes
olycklige, som tro sig lycklige i samma mån de förmå sönderspillra sin
glädje, liksom det finnes konungar, som tro sig konungslige i samma
mån, som de förstöra sitt folk; det ligger en njutning uti att förstöra
verktyget för sin egen storhet.
Friherrinnan fann sig genom de främmandes omdömen lyftad ur
hopen; hon vidrörde således, för att visa sin fördomsfrihet, äfven något
sin barndom och kom att nämna Johanna.
»Stackars flicka», sade hon, »som var så beskedlig och god; hon
är nu gift med svarfvare Lindgren här bredvid och har redan två barn.
Hvad Gud ändå gjorde väl», tillade hon med en lätt suck, »om han
tog de der små stackarne bort, när de af föräldrarne hvarken kunna
få uppfostran eller förmögenhet.»
Det fans ingen i hela sällskapet, som ej i detta friherrinnans
yttrande såg ett ädelt hjerta och en djup blick i menniskolifvet, och de
mustigaste reflexioner vexlades öfver ämnet. Man omtalade, huru som
merendels de fattiga hade de flesta barnen och ventilerade just orsaken,
hvarför Gud lät så ske, då baronen afbröt hela undersökningen, i det
han sade: »att Gud så stält saken, på det att bättre folk skulle få pigor
och drängar» - ett infall, som belönades med ett allmänt bifallsjubel.
Friherrinnan smålog och hotade sin man med pekfingret.
»Du raljerar öfver allting, goda Jules», sade hon, och baronen
svarade: »ja, bästa Regina, hvad skall man göra, man bör taga lifvet
muntert» - han tryckte en kyss på fruns panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
