Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trohet intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trohet intill döden. 77
Etienne och jag blefvo inqvarterade i samma kammare. Vi hade
knappast kommit dit upp och in, förr än min kusins fästman
propo-nerade brorskål; förstås att jag bockade mig; att blifva bror med en
baron, löjtnant och kammarjunkare var något ovanligt för en vice
notarie i Svea höglofliga kungliga hofrätt, och som tills dato inskränkt
sina förhoppningar till några kommissioner från landsorten och
ljuspenningar i de åtskilliga verk, der jag var intagen.
»Nåh, käre bror», sade min nye vän, i det han klädde af sig,
»du blir väl qvar öfver bröllopet? en innerligt söt flicka, Clothilda;
jag måste blifva lycklig med henne; hon är af god börd, har ett ädelt
hjerta. - Fylle! mina tofflor!»
Jag svarade så godt jag kunde, vi fortsatte samtalet, och allt mer
det skymnade till och allt sömnigare vi blefvo, allt mera poetisk blef
min nye bror och citerade långa stycken ur alla de skalder, som skrifvit
om kärlek, det vill säga en hel hop; under dessa poetiska utgjutelser
somnade min vän; men jag hade blifvit yrvaken eller, som
konsttermen lyder, uppscherrad af allt pratet.
Etiennes och mitt ur lågo tillsammans på bordet; deras pickning
var haltande och ojemn; jag hade blifvit oroad, och dessa olika
takt-knäppningar höllo mig vaken; när man är vaken i mörker, måste man
reflektera, och jag, som var halfvaken, drömde och reflekterade på
en gång.
De begge urens rörelse föreföll mig som tvenne menniskors
hjert-slag med sin ojemna haltande gång, och en idé föll mig in, som sedan
ofta gjort sig påmind. Oron på tvenne ur slå så sällan lika slag, och
dock var det mästarens mening att de skulle gå lika, liksom de visa
på samma timme; men tvenne menniskohjertan, tvenne själar, påstår
man, skola kunna gå jemnt, fastän vi veta att den store mästaren
velat omvexling i alla sina skapelser, fastän intet pulsslag slår lika,
ingen sommarsky grupperar sig lika och intet blad är likt det andra.
Det var just ingen idé, passande såsom inledning till ett bröllop,
men jag var icke heller brudgummen, och dessutom blef den allt mera
oredig - den har förblifvit det allt sedan.
»Välkommen, kusin Adam», hörde jag en välbekant
fruntimmersröst bakom mig, då jag några år derefter, fördjupad i embetstankar,
gick gatan rätt fram i Storkyrkobrinken; jag vände mig om och kusin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
