Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trohet intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8o Berättelser) skizzer och noveller*
alla scenerna i vårt hus; min man behagade emellanåt blifva sorgsen
och förtviflad; då jag icke i allt kunde rätta mig efter hans nycker, då
kunde han gå hela natten fram och åter i sitt rum, midt öfver min
sängkammare, så att jag icke fick sofva, och fägnade mig om morgonen
med röda ögon - ni kan ej neka att det är ljuft att hafva en man,
som gråter som en gammal gumma. Efter den stunden föraktade jag
honom och det gör jag, så länge jag lefver. Ni är jurist . och måste
ställa om saken med min man så, att han tar på sig skulden, så att
jag kan söka skilsmessa; ty jag är bestämd: vi måste skiljas.»
Det var en högst obehaglig kommission; men hvad skulle jag
göra? Jag var likväl den mest passande personen, och som lättast
kunde, utan att såra, framställa förslaget. Det är så der roligt nog
att vara kusin - eller hvad tycks?
Jag gick till Etienne; när jag kom i yttre rummet, hörde jag
innanför någon, som spelade fortepiano, det var icke någon komposition,
utan en själ i toner, och dessa toner voro bruset af dess vågor, der
de slogo mot lifvets hinder. Jag har aldrig hört något dylikt, och jag
stannade, betagen af en egen känsla af vördnad; jag kände på mig att
dessa brutna ackorder, dessa klagande öfvergångar, voro uppenbarelser
från ande verlden, i hvilken menniskosjälen lefver, då hon befriar sig.
Tonerna mattades, ackorderna sammansmälte småningom, det blef
en slags ordnad sats, full af klagan; det var ett uttryck af själens
sammansmältande med materien, ty det rent andliga klagar aldrig och
sammanbinder icke hvarken toner eller tankar, det är materien som
tänker, då själen lifvar den; men anden tänker icke, utan blott vet
och känner. Musiken hade tystnat och jag inträdde.
Jag såg en lång man sitta nedlutad med ansigtet i händerna
framför fortepianot; han reste sig hastigt, då jag inträdde; några tårar sutto
darrande i ögonvrårna, han söndertryckte dem våldsamt med fingret
och gick emot mig.
»Är det du, Adam», sade Etienne och fattade min hand, »du vet
ju allt, icke sant? du vet ju allt?»
Jag förskräcktes för Etiennes utseende, han var ej mer den
lefnads-friske ynglingen, jag sist såg, hans panna hade blifvit högre, ty det
tunna håret skylde den icke; hans ögon lågo djupt begrafna i sina
hålor, och hans vissnade hand var brännhet och darrande.
»Kommer du från Göthilda? rnin hustru P»
»Ja.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
