Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trohet intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trohet intill döden. 81
»Hvad säger hon, fann du ännu någon gnista af kärlek till mig i
hennes hjerta?»
Jag gjorde en nekande åtbörd.
»Hvad vill hon, hvad vill hon?» ropade han; »jag har uppoffrat
allt, förmögenhet, ära och heder för hennes skull - och, Adam,
oaktadt alla hennes fel, älskar jag henne ursinnigt, icke för hvad hon är,
men för det hon varit en god, oskuldsfull själ, och hon är mitt barns
mor. - Ack, Adam! försona "oss. Gå till henne och säg henne, att
jag älskar henne, att jag gråter, gråter blod för hennes skull; hon
skall finna medlidande med mig, som fordom - tror du det?»
Jag fann mig föranlåten att förstöra hans sista hopp; hela
Clo-thildas ställning, uttrycket i hennes röst, glansen i hennes ögon, allt
sade mig mera än hennes ord, att hennes vilja var oåterkallelig. Jag
utförde mitt uppdrag så skonande som möjligt.
Under min sorgliga berättelse satt Etienne stum, och när jag slutat,
sammanknäppte han mekaniskt sina händer och kastade en lång,
frågande blick mot himlen: »finnes då», sade han vid sig sjelf, »ingen
kärlek, ingen trohet på jorden, utan blott deruppe hos dig, Herre?»
I detta ögonblick kom Fylax fram från sitt gömställe, reste sig
sakta upp mot sin herre och slickade ångestsvetten från hans panna,
och den olycklige vaknade: »ack jo», sade han, sorgligt småleende,
»jag gjorde orätt: du Fylax, du åtminstone, jag glömde dig, trogna
varelse. Och det är», fortsatte han och vände sig till mig, »Clothildas
vilja att vi skola skiljas? Hon vill söka skilsmessa, och jag skall
påtaga mig skulden? Men jag gör det icke; ty det vore en hädelse mot
Gud att genom en lögn bryta det förbund, han välsignat, en så bitter
lögn, som denna skulle vara, nej, det är omöjligt. Du ser», fortfor
han något lugnare, »att skilsmessan icke är långt borta, jag känner
på mig, att det snart är slut, att grafven snart skall hafva utfärdat
sitt skiljobref, och troligen den rättvise domaren deruppe äfven sitt för
evigt; huru hon handlat, hemställer jag under Guds dom, huru jag
handlat, kommer Han snart att dömma; emellertid ingår jag, under
intet vilkor, på hennes förslag.»
»Men», sade jag, »kom i håg, Etienne, att äfven du blef fri, att
du kunde göra ett nytt och lyckligare val, och då?»
»Ha ha ha», skrattade han bittert, »du förespeglar mig kärlekens
lycka, nå väl, jag vill kasta mig i den eviga kärlekens armar, är du
då nöjd?»
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller. Q
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
