Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trohet intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trohet intill döden. 83
»Men det skall vara en bottenärlig och bra karl», sade den med
lorgnetten, »en poetisk och känslig själ, han har till och med skrifvit
åtskilligt, som blifvit gouteradt.»
»Åh ja, men damerna äro ej nöjda med månskensfurstar eller
trånande celadoner, hon ser mig icke just så romanesk ut.»
Jag såg nu äfven den stackars Etienne, som stod der med sin
mörka blick oaflåtligen fästad på en punkt i salen, åt en annan sida
än hans hustru satt; han fastade med vilja ögat åt ett annat håll, och
blott då och då såg man huru det irrade bort till henne, för att strax
återstudsa. Stackars Etienne, tänkte jag, du, som fordom utgjorde
societetens prydnad och glädje, är glömd och förskjuten, hela verlden
ler åt ditt lidande, och dock lider du endast derför, att du älskat
henne för mycket...... Det är få män, som lida derför, att de
älska sina hustrur för litet.
»Se nu, huru den stackars mannen tränger sig ut genom
folkmängden, är han sjuk, eller hvad går åt honom?» sade herrn med
dubbelkikaren. »Han har troligen funnit sig mindre road att se sin
hustru ansigte mot ansigte», svarade den andre.
Etienne trängde sig också verkligen ut ur huset, och jag blef
orolig för honom, då jag i hast uppfångade en af hans kringirrande,
förvildade blickar.
Hvad ämnar han? tänkte jag, och tyckte att min plats brände
under mig; ridån gick upp, men jag hörde ej hvad som sades, jag
endast tänkte på Etienne; slutligen blef denna känsla mig odräglig, jag
steg upp midt under akten och gick, följd af ett allmänt mumlande:
»den der blef visst sjuk, här är också odrägligt varmt», m. m.
Utkommen på Gustaf Adolfs torg, kände jag vinden susa kall och
bitande öfver min varma panna; jag stannade och tänkte: hvad skulle
jag då egentligen här? Det finnes likväl ögonblick i lifvet, då man
handlar instinktmessigt, och detta ögonblick för mig var just nu inne.
I stället att gå hemåt öfver Norrbro, gick jag åt Nybrohamnen, utan
att veta hvarför; aftonen var kall och mulen, och gatorna mörka, som
de merendels äro i vår goda hufvudstad.
Jag hade knappt passerat Nybron, förr än min uppmärksamhet
väcktes af ett skarpt hundskall, det var liksom ett sådant djur i korta
ljud hade begärt menniskohjelp, och ovilkorligt, liksom dragen af en
osynlig hand, ilade jag dit. Då jag framkom, såg jag vid det dunkla
skenet, som spridde sig från närmaste lanterna, en hund, dels simma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
